En av alla de soliga dagarna tidigare den här veckan så träffade jag Harriette Thorstenson. Vi satt mittemot varandra vid hennes köksbord i den behagligt inredda trean som hon hyr i Gula Hårstorp i Finspång. Efter 42 år i Stockholm och 40 år i Krokek/Kolmården så har det nu blivit tre år i Finspång och Hårstorp för Harriette. Lägenhetens väggar och hyllor är prydda med smakfullt hängda tavlor och andra konstverk av Harriettes man Stig, av Harriettes pappa Harry Stjernfeldt och av Harriette själv.
Hon har många strängar på sin lyra. Under flera år på 1980-talet var hon månadskrönikör i NT. Under vinjetten "Naturdagbok från Kolmården" blandades lyrik, naturupplevelser och livsreflektioner från Harriettes penna med maken Stigs illustrationer. Hon sjunger i PRO: s "stora kör" på Mariagården, hon syr och broderar, skriver sångtexter, promenerar i grupp och hon går i kyrkan nästan varje söndag. För att nu inte nämna att det som drog iväg henne från Krokek/Kolmården och till Finspång var att "nästan alla bor här", som hon sa till mig vid köksbordet. De "nästan alla" är en dotter, en son och barnbarn och barnbarnsbarn.
– Dottern bor faktiskt här i Gula Hårstorp och sonen bor i Sonstorp. Så nu har vi nära till varandra. Inte minst har jag nära till att få en kram då och då av de yngre familjemedlemmarna, sa Harriette med ett lätt stråk av vemod i rösten.
Hon har bott ensam sedan maken Stig gick bort 2001.
– Det som jag tycker är svårt med att vara ensam är att det inte är någon som tar i en fysiskt. En liten smekning på handen när man går förbi, en rufsning i håret, en hand på axeln, en kram; allt det där som förut var naturligt, det finns inte där längre. Det är inte sex jag talar om, det kan man leva utan. Det jag talar om är att det finns så många ensamma människor som aldrig får känna en hand mot sin kind eller får känna någon fysisk beröring överhuvudtaget. Jag uppmanar alla som arbetar inom vården och äldreomsorgen att ge de gamla en "öm klapp eller lätt smekning" när det passar sig. Det betyder så oerhört mycket, sa Harriette.
Det visade sig att vi båda kände en annan "tusenkonstnär"; Lili Stenmark på GalleriLi i Skärkind. Harriette brukade tidigare ta bilen och till exempel hälsa på Lili. Men den gamla bilen blev dyr i drift och en dag när verkstadsnotan for i höjden så bestämde hon sig för att skrota bilen.
– Det var ett svårt beslut. Men jag ville inte ta mina sparpengar och köpa en annan bil. Så nu vill det till att kolla busstider. Och jag vill inte klaga men jag tycker det är lite dåligt att lokalbussen 187 slutar gå redan halv fyra på eftermiddagarna. Tur då att Servicelinjen finns och går att beställa och att Svenska kyrkan har en kyrkbuss som hämtar upp på olika platser och som sedan kör oss tillbaka efter gudstjänsten i Risinge kyrka, sa Harriette.
En del personer "har orden" som man brukar säga. Harriette Thorstenson har definitivt orden. Det märks när vi talar med varandra och det märks i de dikter hon visar mig från en av sina pärmar. I dikten "Tid" från 2013 finns strofen "All tid har sin tid". Den dikten "är jag" sa hon till mig. Och det tror jag stämmer. Strofen "all tid har sin tid" står för en vägvinnande attityd till livet. Harriette har levt i många tider.
Hon berättade om livet med Stig - som hon blev uppbjuden av på en dans på Skansen och det sa "bara klick" - med orden "vi hade var sitt skapande liv tillsammans." Eller om när hon som kavat 3, 5 åring steg upp på scenen i Elimkyrkans Söndagsskola på Storgatan 26 i Stockholm och utan blygsel sjöng solo på eget initiativ.
– Söndagsskolefröken lyfte ner mig från scenen när jag var klar och kramade mig kärleksfullt. Sedan dess har jag aldrig känt någon scenrädsla, sa Harriette.