Det här var två utflyktsmål, vid en vandring med Naturskyddsföreningen i Finspång nyligen.
– När vi kom fram till silvergruvan, som lär vara en av många liknande silvergruvor på de här markerna, blev vi imponerade genom att gruvan verkligen såg ut som en gruva, konstaterade Sven-Erik Pettersson från föreningen.
– Vi kom ända fram till gruvingången, som löpte rakt in i berget till andra sidan.
Vet man hur mycket silver som utvanns i den här och andra gruvor i närheten?
– Nej, det har vi inte hittat några uppgifter på, men det var nog inte så mycket och gruvdriften, när det gäller att hitta silver, blev nog inte så långvarig.
– Däremot, säger Sven-Erik Pettersson, kan man slå fast att det inte bara var järnmalm som man bröt förr i tiden i Finspång, utan även andra metaller. Det är ju den här silvergruvan ett bevis på.
Med på gruvutflykten var också operasångaren Bengt-Ola Morgny, av en speciell anledning:
– Ja, faktum är att min anfader Nils Olovsson, var en av de som ägnade sig åt att prospektera och bryta silver här på Mark-området, där han var en av ägarna.
När i tiden är vi då?
– Jag har hittat årtalet 1689 i mina efterforskningar och där stod att det då fanns åtta gruvkarlar med familjer här, med gruvbrytare och en gruvfogde. Men inte heller jag har hittat något om hur framgångsrik silverbrytningen var.
Efter besöket vid silvergruvan fortsatte vandringen ganska kort bit fram till den mytomspunna stenristningen efter Aurora Taube (1753-1806).
– Sägnen säger att Aurora var här i trakten på jakt och lyckades skjuta en fasan, berättade Maud Engström som var med som guide. Och då var det en av kavaljererna i följet, som till minne gjorde den här ristningen på en sten, som hon hade suttit och vilat på en stund.
Något som Sven-Erik Pettersson kommenterade så här:
– Allt kan nog stämma, utom en sak, för på 1700-talet fanns det inga fasaner i Sverige. Så jag tror nog att det hon sköt var en morkulla, som också nämnts i det här sammanhanget. Och samma källa nämner också att den kavaljer som utförde ristningen ska ha varit David Burén från Sonstorps Bruk.
Sägner får man väl alltid ta med en nypa salt, men faktum är dock att texten på Auroras sten börjar bli svårläst och försvinna. Så det är läge att fylla i hela ristningen igen, så den blir lättare att tyda.