Många av dem hade en modelljärnväg som barn. Idag är de allra vuxna, och några av dem äldre än så, men intresset för modelltåg har inte minskat. Snarare tvärtom.
– De flesta hade en liten anläggning som barn. Sedan kommer mopeden som ett första avbrott i intresset och sedan kommer familj och barn och utbildning och tanken om en egen järnväg lägger sig i bakgrunden. Men en dag står man där med en villa med ett rum över och då är det möjligt att förverkliga den där tanken, "en vacker dag...", säger Torbjörn Hultgren, en av medlemmarna i Finspångs Modelljärnvägsklubb.
– När man var liten handlade det mycket om att bygga järnväg. Nu, i vuxen ålder, är det roligaste istället att bygga landskap och pilla med all elektronik, säger Erik Svensson.
Klubben träffas varje onsdag i sin källarlokal. Och gör så nästan alla av årets veckor. In till klubbrummet leder en tung säkerhetsdörr och det är bara en gång som de har fått påhälsning av ovälkomna.
– Det enda de tog var en trådlös telefon, varför de valde just den förstår jag inte, säger Anders Härdin och skrattar.
– Det värsta som skulle kunna hända är att de skulle gå lös på det som finns här. Det ligger oerhört många timmar bakom alla dessa landskap, säger Torbjörn Hultgren.
För medlemmarna handlar det om mycket mer än bara tågen. Att den största biten av träffarna är det sociala håller de alla med om. De kan också skvallra om händelser på jobbet. De flesta ha nämligen någon typ av koppling till Siemens.
– Jag blev medlem i klubben när jag jobbade på Siemens. Nu är jag pensionär och bor i Kolmården, men jag åker hit nästan varje vecka ändå. Jag vill inte släppa det, säger Karl-Arne Lindquist.
– Ja, det är ganska många som jobbar eller har jobbat på Siemens, ungefär 70 procent. Det handlar nog mycket om att man har ett teknikintresse i grunden, säger Erik Svensson.
Ett teknikintresse kan alla ha oavsett bakgrund eller vem man är. I klubben i Finspång finns det just nu dock bara män. Det har funnits kvinnor tidigare genom åren men de har ofta varit där som stöttning till sina barn som varit intresserade.
– Det har nog att göra med uppfostringen. Att pojkar ofta får bilar och tåg att leka med och att det sedan följer med. Men det är väldigt synd att det är så, säger Karl-Arne Lindquist.
Nya medlemmar, oavsett kön, växer inte heller på träd. Gänget som står samlat i klubblokalen skojar om att Magnus Liljeqwist är ordförande i ungdomsförbundet, han är för dagen yngst med sina 50 år.
– När jag för några år sedan skulle köpa ett nytt tåg åkte jag till butiken för att hämta ut det. Då fick jag frågan hur gammal pojken var som skulle ha det och då fick jag ju svara, 44 år, för det var ju det jag var, säger Magnus Liljeqwist och skrattar.
– De som är barn idag vet inte hur ett ånglok ser ut, tågen är inte lika viktiga i dagens samhälle som de var förr, säger Erik Svensson.
Dagens modelltåg är heller inte samma som förr. De går att programmera för ljud, ljus och köregenskaper och det mesta styrs via mobilappar. Det har gjort modelltågen både dyrare och mer tekniskt avancerade.
– Hobbyn framställs ofta som lite töntig eller extremt nördig. Men mycket av vår tid här lägger vi också på att bara fika och lösa världsproblem, säger Magnus Liljeqwist medan de övriga hummar instämmande.