Mitt i vintern drar kusken Bertil Dynemark fram kol från en av de sista tillverkade kolmilorna i Finspång, närmare bestämt från Öfvertorp i Fiskebyskogarna i norra delen av Finspång anno 1936.
Men varför transporterades kolen under vinterkylan?
– Det fanns det en mycket bra och ekonomisk förklaring på, berättar Georg Andersson från föreningen Skog och Ungdom som har uppvisande kolmileverksamhet i Magnehult när Rejmyre.
– Det var mycket jämnare och finare underlag att transportera kolet på snön på vintern, för då skakade inte kolryssjorna så mycket, som på sommarens skogsstigar.
– För om de skakade mycket, gick kolbitar sönder i ryssjan och då minskade volymen av kol, vilket gjorde att man fick sämre betalt.
– Så det var vintertransporter genom skog och över frusna sjöar som gällde för koltransporterna.
Nämnas kan att Skog och Ungdom har en bevarad kolryssja i sin ägo vid sin uppvisningsplats i Magnehult:
– Ja, vi har en sparad kolryssja där och även ett par kälkar, som kolryssjorna transporterades på bakom hästarna, berättar Georg Andersson.
I fjol gjorde Naturskyddsföreningen i Finspång, ett besök hos Skog och Ungdom i Magnehults naturreservat, där Georg Andersson guidade besökarna på föreningens område, där man fick se en modell av en kolmila, men också en riktig kolmila som var under uppbyggnad, som visningsobjekt.
Bilderna har donerats till Finspångs kommun av hembygdsforskaren Eric Larson och vi har hämtat dem från kommunens mediaportal med digitaliserade bilder, som är tillgängliga för allmänheten.