Här är två av länets räddningshundar
LJUSFALLSHAMMARDet finns 16 kommunala räddningshundar i Östergötland idag. Folkbladet har träffat två av dem, Rai och Myra, tillsammans med hundförarna Tina Björnberg och Marie Andersson.
Rai behövde inte många sekunder för att leta rätt på Marie Andersson som hade gömt sig bakom ett stenblock. FOTO: MARTIN ROTH
Foto:
Tina skaffade sin första schäfer när hon flyttade hemifrån 1969 och har sedan dess varit hundägare.
Idag är Tina 52 år, bor i Grytgöl och jobbar som sekreterare på Skarptorps vårdcentral i Norrköping. Hon är dessutom krigsplacerad hundförare i Finspångs kommun.
<b>Ser nyttan med jobbet</b>
- Jag blev hundförare för att få möjligheten att jobba starkt i ett team med en hund. Jag vill ha ordning på min hund men är ingen tävlingsmänniska. Då är det här ett bra sätt. Jag ser också nyttan med att jobba så här, säger hon.
Tina har aldrig behövt bli inkallad på någon riktig sökning, men det har Marie Andersson som också är hundförare. Hon är 35 år och ursprungligen Finspångsbo. Nu har hon precis flyttat tillbaka till Finspång efter att ha bott i Göteborg i 17 år.
Hennes första och enda sökning i tjänst var i Ucklum utanför Göteborg där en tre-årig pojke gick bort sig i skogen och senare hittades död.
- Det är det här vi tränar för, men tyvärr slutar det inte alltid lyckligt. Det var inte roligt att behöva gå ut på någonting sådant det första jag gjorde, säger Marie.
<b>Myra är "tjejig"</b>
Räddningshundar är tbildade för att hitta levande människor under rasmassor och snöskred eller som har gått bort sig i skogen. Vilken hundras det är spelar inte så stor roll, utan det viktigaste är att hunden har ett naturligt intresse för människor. Det har både Rai och Myra.
Myra är en femårig tik och hon blev färdig räddningshund för ett år sedan. Hon är lätt att ha och göra med, uthållig och ganska "tjejig" enligt Tina.
Varken Tina eller Marie har några andra fritidsintressen förutom hundarna. Det hinner de inte med.
- Det är jobbet, fmiljen och det här. Barn och gubbe får gå före - ibland, säger Tina.
<b>Hundsnack</b>
När hundförarna träffas på månadsträningarna är hundarna det enda de pratar om. Men med andra, utomstående människor, pratar varken Tina eller Marie särskilt mycket om hur det är att vara hundförare.
- Man pratar inte med folk om hundarna. De tror att man är en idiot som åker hundratals mil och ligger i någon klippskreva i timtal, säger Marie.
Marie tar med sig en boll och springer och gömmer sig bakom ett stenblock. Tina släpper Rai och det tar inte många sekunder innan han har nosat rätt på Marie. Genast ger han skall och då får han bollen. Rai springer lekfullt ivä med den och tittar trotsigt mot oss. Så länge det är på lek får han busa, men när det verklien gäller måste han lyda.
- Enda gången han får vara olydig är när han har vittring i näsan, säger Tina.
Så jobbar vi med nyheter