Tre duktiga backhoppare från Finspång i slutet av 1950-talet. Från vänster Calle Björk, Gunro Lindberg och Leif Andersson. I lagsammanhang blev det många DM-segrar för trion.
Att backhoppning varit en stor sport i Finspång är svårt att ta in idag. Redan 1945 byggdes en hoppbacke på Norrmalm. På 1950-talet anlades en större backe vid "Kraftkärret" i Grosvadsskogen, i närheten av dagens nya utegym.
– När det gäller backen på Norrmalm så var jag nog den som hoppade mest där. Jag minns att jag kom ungefär 20 meter i den backen och lite mer än dubbelt så långt i backen vid "Kraftkärret". Som längst hoppade jag 42 meter, säger Gunro Lindberg som var en av de främsta i Östergötland i den klassiska sporten under andra halvan av 1950-talet.
Det fanns också två hoppbackar i Borggård, några mil nordväst om Finspång.
– Innan backen vid "Kraftkärret" var färdig, var vi ett gäng som åkte till Borggård och hoppade. Varje helg var det träningsläger i Borggård, om det inte var tävling. Vi var cirka 20 aktiva från Finspång som tränade regelbundet.
Gunro föddes 1937 i Sollefteå och kom som tioåring med sin familj till Finspång.
– Det var dåligt med arbete i Norrland, men i Finspång gick industriföretagen bra. Pappa fick jobb på Svenska metallverken och där jobbade jag också.
Någon rädsla för att flyga iväg mot en ibland oviss landning kände aldrig Gunro.
– Nej, det var en härlig känsla. En gång när jag var i Kramfors tog jag mig till deras hoppbacke, som låg lite ensligt till, och hoppade själv. Den backen var dubbelt så stor som den vid "Kraftkärret". Det kom en man som såg mig och undrade om jag var "riktig i huvudet" som hoppade där ensam.
I kombination med backhopparkarriären stod Gunro också som fotbollsmålvakt i Finspångs AIK, där han debuterade i A-laget som 17-åring. En inte helt vanlig dubblering, ens på 1950-talet.
– 1959 blev sista året jag hoppade. När jag värvades till IFK Göteborg, tog jag reda på att det fanns två backhopparföreningar i Göteborg och jag tänkte börja i någon av dem. Men ledningen i IFK satte stopp. Skulle jag bli allsvensk målvakt, fanns det inget utrymme för backhoppning, berättar Gunro och skrattar.
Här ser ni underbacken på hoppbacken vid "Kraftkärret" i närhet av det nya utegymmet i Grosvadsskogen. Själva hopptornet är för länge sedan borta.
1960 gick flyttlasset från Finspång till Göteborg. Den allsvenska karriären blev lång och framgångsrik med två tredjeplaceringar i allsvenskan som främsta meriter, så kallat "lilla silver". Gunro blev spelklar för IFK Göteborg till höststarten 1960. Den allsvenska drömmen kunde ha fått ett abrupt slut redan i Gunros första allsvenska match.
– Jag blev sparkad av en motståndare och njuren sprack, det var riktigt illa. Jag låg på Sahlgrenska i 14 dagar och fick 16 blodöverföringar. Det blev inget mer spel den säsongen.
Gunro återhämtade sig och kom, 1961, tillbaka lika orädd som tidigare mellan stolparna när IFK Göteborg slutade trea i Allsvenskan. Samma år bar det av till Fjärran Östern.
Anne Marie och Gunro i deras hus på Hönö på västkusten utanför Göteborg.
– Egentligen var det IFK Norrköping som skulle göra resan, men de tackade nej och då fick kamratföreningen i Göteborg chansen under förutsättning att fem spelare från IFK Norrköping fick följa med. Bland annat var Örjan Martinsson, Rune Lind och Bill Björklund med, minns Gunro som fick träffa Jurij Gagarin på Ceylon (nuvarande Sri Lanka), som tidigare under året blivit första människa i yttre rymden.
1967 var den allsvenska karriären över för Gunro efter 259 A-lagsmatcher under åtta säsonger. Han vaktade målet i 135 allsvenska matcher och höll nollan 35 gånger. Han räknas som en legendar i föreningen och har därför fått sitt namn ingraverat på Kamratstenen vid Kamratgården.
– Jag var ganska reaktionssnabb och bra när anfallarna kom fria. När Göteborgsposten beskrev min stil efter att ha sett mig första gången skrev de att "den nya målvakten låter som en kasernfurir". Jag hade överblick över spelet, dirigerade, styrde och ställde.
Orädd som backhoppare, orädd som allsvensk målvakt. Gunro Lindberg vaktade med framgång målet i IFK Göteborg under många år. På bilden är han i närkamp med en spelare från Djurgården.
Parallellt med fotbollskarriären arbetade Gunro som brandman i 37 år. 1970 köpte han och hustrun Anne Marie ett sommarhus på Hönö, där deras två barn växte upp.
– Vi har renoverat och byggt till under årens lopp. Här bor vi fortfarande kvar och trivs jättebra. Under några år var jag tränare för Hönö. Min sista A-lagsmatch gjorde jag för Jonsered som 37-åring.
Han följer sitt blåvitt och är inte imponerad av den gångna säsongen, där IFK Göteborg länge var indraget i bottenstriden.
– Usch, nej. Det var ofta jag satt med hjärtat i halsgropen. Jag tittar mycket på engelsk fotboll. Just nu är det mest Tottenham och Leicester. Jag gillar deras sätt att spela fotboll, säger Gunro Lindberg, som i dagarna fyller 84 år.