"Den nära patientvård vi bedriver här är mycket bättre än den på US", säger Magnus Oweling, primärvårdsområdeschef i Finspång.
Med stolthet guidar han runt i "sitt" nya hus med 700 rum och 17 000 kvadratmeter, på fyra våningar där 250 personer jobbar. Magnus Oweling hejar på kollegor i korridorerna, visar hur en patient ska hitta till rehabavdelningen och förklarar hur behandlingsrummen kan användas mest effektivt.
Nu är det klart, huset han jobbat för i mer än tio år och det hamnade mitt i byn som han ville. Det pratades om att det skulle vara klart 2012, men det tog lite längre tid.
– Tre dagar innan jag började här igen, i augusti 2017, fick jag vara med och ta det första spadtaget. Det var väldigt roligt. Att nu flytta in här är fantastiskt. Så fräscht, så välfungerande. Jag är jättestolt. Flyttprocessen har fungerat så bra, men vi var jätteoroliga för personalbrist och materialbrist genom coronan, berättar Magnus Oweling som var klinikchef på Vrinnevisjukhuset 2013–17.
Vad blev bäst här?
– Närheten. Samverkan mellan kommunens vårdplatser och regionen. Jag är väldigt glad att barn- och kvinnohörnan samlokaliserades. Flödeslogiken. Personalens gemensamma ytor där man träffar varandra gör samverkan mycket bättre.
Magnus Oweling under sista dagen på jobbet som distriktsläkare i Finspång 1999.
Saknar du något från det gamla lasarettet du lämnat?
– Jag var väldigt nostalgisk hela hösten och gick omkring och fotograferade. Jag har ju varit verksam där i mer än 35 år. Som AT-läkare bodde jag över där på natten.
Där var vården inriktad på akutvård, som benbrott, olyckor, hjärtinfarkter och strokes.
– Nu handlar vården mycket om kroniska sjukdomar. Den nära patientvård vi bedriver här är mycket bättre än den på US (Universitetssjukhuset i Linköping). Där kommer de här patienterna bort i bruset. De är bäst på avancerad sjukvård på ett annat sätt.
"Den nära patientvård vi bedriver här är mycket bättre än den på US", säger Magnus Oweling.
Magnus Owelings titel är primärvårdsområdeschef, så där snärtigt och kort.
– Haha. Den är inte lätt. Det hänger ju ihop med hur regionen organiserade om sig efter nyår, berättar han under en glugg i sitt schema mellan dagens alla Skypemöten, som upptar mer än halva hans arbetstid.
– Njae, det kanske inte är livets mening, men det finns en fascination i att få saker och ting att funka. Samtidigt har det varit extremt meningsfullt att jobba i vården. Yrket har uppmärksammats. Det har aldrig varit så högt söktryck till sjuksköterskeutbildningar, tillägger han.
Han är chef för 590 anställda och östra regionens nio vårdcentraler i Norrköping, Valdemarsvik och Finspång. Han är chef över 15 chefer och sitter även med i länets primärvårdsledning. Det innebär att stor del av hans fokus numera ligger utanför Finspång.
Efter en lång resa hamnade Vårdcentrum "mitt i byn"
I och med det har han lite från sidan fått följa hur Vårdcentrum Finspång vuxit fram, som en pionjär i att komma närmare patienterna genom samarbetet mellan regional och kommunal vård.
– Det handlar mycket om kontinuitet, att man har sin egen doktor och sjuksköterska, att man känner dem. Man kan också vara nära genom att träffas digitalt, genom den nya tekniken behöver man inte mötas här i huset. Dagens primärvård behöver vara lite annorlunda och spetsas till lite genom mer specialfunktion, säger han.
I grunden är han distriktsläkare och började 1985 som vikarierande läkare på vårdcentralen i Finspång. Han är specialist i allmänmedicin och jobbar fortfarande en del som läkare, på Mo gård och gör även en del pass som jourläkare.
Hans rötter finns i Västergötland, vid Skulltorp söder om Skövde. Farfars far drev en lanthandel i grannbyn Värsås och efternamnet är taget.
Magnus Oweling, primärvårdsområdeschef i Finspång.
Vid sidan av jobbet har han ett stort intresse för natur och friluftsliv. Naturupplevelser i kajaken och på långfärdsskridskor står högt på listan och han var uppe på Kebnekaise i somras.
– Jag trivs väldigt bra i Finspångs omgivningar med sjöar, skogar, stigar och vägar.
Ett annat stort engagemang har han sedan många år i ordenslivet och Odd Fellow, Nr 144 Aurora, där han har varit övermästare och ceremonimästare. Som ung och nyinflyttad i Finspång blev han väl alltid väldigt välkommen. Logens äldre generation blev som en slags farsor för honom.
– Logen ger mig en viktig social gemenskap, också en djupare del i tillvaron genom att vi som religiöst obundna ändå bekänner ett högsta väsen. Det finns en sån ådra i mig också med funderingar om meningen med livet, vad vi är till för och vad vi ska föra för att bli bättre medmänniskor.
De tankarna har följt med honom genom livet från att han som ung funderade på om han skulle bli ingenjör eller präst. Att han valde att bli läkare beskriver han som en syntes mellan de möjligheterna.