Efter sju år i flyktinglägret i Algeriet blev det en stor lättnad för "Guy" och hans familj att komma till Sverige och Finspång.
Ndjoni "Guy" Kolingangu är född och uppväxt i Demokratiska republiken Kongo. Ett land som i årtionden plågats hårt av krig, dödliga epidemier och naturkatastrofer. Landet är ett av Afrikas största och mest befolkade länder, med 83 miljoner invånare. 50 procent av hushållen har enligt Röda Korset inte rent vatten.
– Det är livsfarligt att leva där på grund av alla våldsamheter. Jämför med att du hälsar på en kompis i Finspång och du ska hem till Norrköping efter åttatiden på kvällen. Tar du bussen, så är det med livet som insats, förklarar "Guy", som han helst vill bli kallad och slår ut med händerna.
I sitt hemland försörjde han sin familj, som bodde i huvudstaden Kinshasa, genom att köpa och sälja grejer.
– Jag åkte dagligen med en båt som tog mig från Kinshasa till en annan stad, där jag köpte saker som jag sålde när jag kom tillbaka. Det kunde vara allt möjligt, kylskåp, spisar eller något annat. Det jag gillade mest var att sjunga, så jag arbetade en del som musiker också. Det gjorde min mamma ledsen, hon ville att jag skulle bli präst, men jag älskade musiken mest, förklarar "Guy" med ett leende.
Ndjoni "Guy" Kolingangu berättar om hur välkommen han och hans familj har känt sig i Sverige och Finspång efter att ha flytt från krig och våldsamheter i Kongo.
Kongo är ett land som är rikt på naturtillgångar. Men civilbefolkningen drabbas av de konflikter som råder i landet, som är ett av världens fattigaste och farligaste att befinna sig i.
– Korruptionen är stor och jag kände att det inte fanns någon framtid för mig och min familj i Kongo. Vad som helst kunde hända när som helst. Helt plötsligt kunde några personer knacka på dörren och ville ha pengar eller ta med sig tv:n, det kunde ske flera dagar i rad. Det var omöjligt att veta vem som var polis eller inte.
Under 2004 flydde "Guy" och hans familj från Kongo med inställningen att aldrig komma tillbaka.
– Det var inget svårt beslut, eftersom det var krig i landet.
De blev kvar i flyktinglägret i Algeriet i sju år.
– Varje dag kollade jag listorna som fanns om det var vår tur att lämna lägret. Till sist fick vi flyga till Arlanda och kom till Finspång i augusti 2011. Här har vi känt oss välkomna från första stund.
"Helt plötsligt kunde några personer knacka på dörren och ville ha pengar eller ta med sig tv:n, det kunde ske flera dagar i rad. Det var omöjligt att veta vem som var polis eller inte".
Varför blev det Sverige?
– Det är mitt favoritland. Jag tittade på dokumentärer på Youtube och fastnade för Sverige. Det verkade mycket bättre än Frankrike eller Belgien, dit många kongoleser ville åka. Vi kom till Sverige som kvotflyktingar, godkända av FN.
"Guy" betonar flera gånger under samtalet hur tacksam han och hans familj är mot Sverige, svenskarna och finspångarna.
– Alla tar sig tid att förklara om jag undrar något och hjälper till om det blir problem. Att få lära sig svenska gratis är fantastiskt. Jag hade Conny Lindgren som lärare, han har blivit min "bror" och hans hustru Anna är min "syster". De är snälla människor som alltid hjälper till.
Kyrkan och då främst Missionskyrkan har en viktig del i "Guys" liv.
– Jag går på språkkafé där och lär mig svenska. Jag hjälper också till med allt möjligt. Vår familj är kristen och kyrkan gör många bra saker.
"Guy" arbetar med landskapsvård i Finspångs kommun.
På dagarna arbetar han med landskapsvård på kommunen.
– Det är ett fritt och varierat arbete, jag trivs med det. Det kan till exempel handla om att gallra skog och röja sly.
Har du någon hemlängtan till Kongo?
– Nej, jag vill egentligen inte resa någonstans. Hemma för mig är Sverige och Finspång. Jag har inte kontakt med någon i Kongo. Mina vänner och min familj finns här i Finspång, poängterar Ndjoni "Guy" Kolingangu.