I torsdagskväll, vid 20.30-tiden, åkte jag Gronvägen och Östermalmsvägen i riktning mot centrum. En ung motorcyklist körde framför. Plötsligt började han bete sig egendomligt. Hans uppträdande fick mig att tänka på en föråkare till cirkusen.
Föraren - iförd hjälm, blå t-shirt och svarta kortbyxor - ställde sig rakt upp flera gånger och förde ut armarna. Det liknade ett krucifix, eller en person som var korsfäst.
Gärna en cirkusföreställning i manegen, men cirkuskonster i trafiken undanber jag mig att vara åskådare till.
Bang i Hällestad
En dag härom veckan hördes vid 14-tiden en kraftig och hög smäll i Hällestad. I Hällestads skola upplevdes smällen som att hela skolan dundrat och vibrerat.
Nyfikna och undrande hällestadsbor har frågat vad som var på färde. I Finspång har jag inte hört att någon hörde smällen. Jag har försökt att botanisera i vad det kunde ha varit och klokare personer än jag lutar åt att det var en ljudbang från flygplan, alltså ett plan som flög genom ljudvallen.
Väder och firande
Majvädret i stort var väl sisådär. Juni har börjat mer lovande och de senaste dagarnas sol och temperatur har medfört att även jag lättat på klädseln och nu går i sommarkläder. Men det är bara en vecka sedan jag bar en blandning av höst- och vinterkläder. Det kan skifta snabbt.
Nationaldagsfirandet i morgon ser ut att bjuda på sol, antingen firandet sker i Finspång (Bruksparken), Rejmyre (Kyrkparken) eller Hällestad (Hembygdsgården). Vid utomhusevenemang är det tveklöst mycket trevligare när vädret är på rätt sida och på rätt humör.
Ewert om uret
Finspångsbon Ewert Briby, den kunnige och entusiastiske Albert Engström-kännaren, gick bort härom året. Vid sidan om intresset för Albert var Ewert duktig på att formulera sig i skrift, både på prosa och rim. För en tid sedan upptäckte jag ett opus som Ewert förärat mig. Han författade det 1993 och det handlar om Urets, Klockans och Tidräknarens historia.
Så här börjar det:
Från urminnes tider man tiden har mätt, fast tid efter annan, på olika sätt.
Att börja med, visste man ingenting mer än bara, att solen gick upp och ner.
Solvisaren uppfanns, men hjälpen blev klen, den nyttjas blott kunde, när solen hon sken.
Så kom timglaset, men det dömdes snart ut, det tjänstgjorde endast tills sanden runnit slut.
Ja, ofta man glömde att timglaset vända, särskilt då man ljuset glömt tända.
Många, många hade funderingar på - hur man skulle få ihop ett gångande ur.
Urf-åniga blev ur-försöken, helt visst, men trägen och envis person vinner till sist.
Så ihopsattes kugghjul, så gott man förstod och verket, drogs av hängande lod.
Ja, så tillkom det första av ur som verkligen gick.
Från detta, de andra sitt ursprung fick.
Uppfinningar många i världen har skett,
men ingen så urstyv som denna man sett.
Kluringen
Rätt svar på förra veckans kluring var finskorna. Huvudet på spiken slog Margareta Nilsson, Solvig Svensson, Anette & Marita, Gudrun Bengtsson, Bill Persson och Jens och Jonas Thomsen i Finspång, Brita Ahlberg, Ingemar Larsson, Börje Frangert, Lennart Pehrsson och Joakim Karlsson, Norrköping, Sim Randmäe, Borggård, Gun-Britt Holmgren, Linköping och Chris Jonsson, Hallstahammar.
Dagens kluring vållar kanske extra huvudbry. Det tror konstruktörerna Jens och Jonas Thomsen och den lyder: ”Solosång av ylleätare.”