Glimtar
Foto:
Tio år sätter sina spår.
Efter uppnådda 50 år hände inget speciellt med kroppen och huvudet. Det kändes som det stod stilla en tid. Numera, när jag passerat 60 och i 60 km/timmen är på väg mot 70, står det stilla titt som tätt, åtminstone i huvudet, och stelheten i lederna gör sig påmind.
Än så länge är det visserligen mest saker av mindre dignitet som jag glömmer, men det är en början mot något värre. När jag glömmer att ge mig iväg till arbetet, eller missar att bevaka en match - ja, då lovar jag att dra mig tillbaka.
Några dagar på semestern tillbringade jag i Ljungskile i Bohuslän, där jag guidades av Finspångsbon Gunnar, som växte upp i det lilla kustsamhället. Vid bodde i en trevlig stuga som ägs av syskonen Fritjof och Ragnhild. Hon är 91 år, han 83. Paret är goda vänner till Gunnar.
Observera, att detta har jag inte glömt, utan det finns i friskt minne.
Stugan låg några hundra meter från syskonens villa. Vi blev furstligt mottagna och det var inte frågan om annat än att vi skulle äta middag och dricka kaffe hos dem varje dag. Dagen innan vi reste hem tyckte vi att det var på sin plats att fråga Ragnhild och Fritjof om de hade lust och ork att koma ner till stugan för en liten kvällsvickning.
- Det får Ragnhild bestämma, sa Fritjof.
- Jo, tack, gärna, sa Ragnhild.
Kallskuret
En tidsmässigt längre utflykt i omgivningarna med Fritjof som ciceron innebar att vi inte kom tillbaka förrän klockan 8. Fritjof misstänkte att det möjligen skulle kännas för sent för Ragnhild att gå på "partaj."
- Det är nog bättre att ni tar kvällsmackan hemma hos oss. Men jag ska fråga Ragnhild, sa Fritjof.
Det dröjde fem minuter, så ringde det på dörrklockan.
- Hon ville. Vi kommer.
För Gunnar och mig blev det bråttom. Vi hade inte hunnit handla en bit. Turligt nog stängde inte livsmedelsbutikerna i Ljungskile förrän 21.00 och 22.00.
Klockan 21.30 hade vi dukat upp kallskuret och jag tog bilen och hämtade syskonen. Vi åt, pratade och skojade.
Omking midnatt tog Ragnhild initaitvet till att bryta upp. Då var nog jag, den yngste, tröttast av kvartetten.
- Det var ju trevligt, Ragnhild, att du ville komma till en sån här sen kvällsmacka, sa Gunnar innan jag skjutsade tillbaka syskonparet.
- Det kunde jag inte motstå när två så attraktiva, unga män bjöd mig, blev svaret.
Av en 91-åring fick jag äntligen höra sanningen (?)
Det står ett utbränt bilvrak på timmerupplagsplatsen viid Yxviken. Jag kunde omöjligt reda ut bilmärket, men en boende i Näfstorp stannade till när han såg mig vanka runt vraket. Han säger att det är en VW Jetta som gjort sitt på vägarna.
Historien bakom den uppeldade Jettan är den här:
En natt tidigare i somras kördes den stulna bilen i vild fart på grusvägen mot Näfstorp. Jettan for av vägen, framrutan splittrades och bilen var inte längre så rolig för biltjuvarna att köra. Därför lämnades den mitt på vägen, några hundra meter från den plats där den nu står, och stacks i brand.
Vid 6-tiden på morgonen brann bilen, när en person från Näfstorp passerade och slog larm. Räddningstjänsten flyttade vraket till upplagsplatsen för timmer. Där står den visserligen inte i vägen för trafiken, men lite engagerad och uppeldad blir man över att se en påtänd bil. För synen är vare sig vacker eller miljövänlig.
- Det är otäckt att åka på Näfstorpsvägen. På kvällar och nätter körs det "rally." Egendomligt att det inte händer mera, för bilarna kör så in i helvete, hävdar den person jag pratat med.
Sjukt på Lasarettsvägen
Allt flera vägar i Finspång permanentas och det är glädjande. Än kan man inte åka behagligt överallt. En kort sträcka av Lasarettsvägen är i bedrövligt skick efter ett vägarbete som, tror jag, skedde tidigt i våras.
Både anställda på närsjukvården i Finspång och patienter klagar. Man kan ju för sjutton bli sjuk av att åka på Lasarettsvägen. Det är inte toppen, att till och med Västralundsvägen in till tippen har bättre kvalitet.
Så jobbar vi med nyheter