Glimtar
Gudrun Wiklund är kulturintresserad. Av den anledningen är hon besviken över och kritisk mot att Arkitekturens år går spårlöst förbi i Finspång.
Hon menar att det finns åtskilliga byggnader som är värda att observera och föra fram arkitekter som betytt mycket för sättet att bygga.
- I vissa kommuner hålls omröstningar om det vackraste eller mest populära huset. Så icke i Finspång. Vi har inte råd, påpekar Gudrun Wiklund.
<b>En led en?</b>
Hon är besviken, men inte rådlös. Om Finspångs styrande går förbi Arkitekturens år, så gör inte Gudrun det. Hon tog i stället och vandrade en egen runda i centrala Finspång med den positiva bilden inom sig att det finns byggnader som tål att uppmärksammas och beundras.
- Jag vill inte tro att den enda kommentaren om centrum är den vad ståupparen "Babben" Larsson lär ha sagt från scenen i Folkets hus för ett par år sedan: "Det måste ha varit en led jävel som ritade Konsumhuset som det ser ut."
De närmaste veckorna låter jag Gudrun Wiklund ge en målande beskrivning av sin rundvandring. Varsågod, här kommer första kapitlet.
<b>Mot förfall</b>
- Jag börjar med att titta på Auroratemplet. En av många symboler för Finspång. Det håller på att förfalla. Vem har ansvar för underhållet? Något måste snart göras. Jag ställer mig med ryggen mot en av pelarna. Framför mig ser jag många års skiftande byggnadsstilar.
- Rakt fram ligger slottet med dess vackra park och orangeriet. Jag ser åt vänster i mitt panorama. Där är Bruksgatans låga, gula byggnader. flera hundra år gamla. Renoverade och vackra i all sin enkelhet.
- Jag höjer blicken något och ser hotell De Geer, Östgötabanken, före detta läkarhuset, det gamla posthuset och Telia. Överst skymtar kommunhuset. Vad ska man tycka? Från där jag står är posthuset vackrast. Jag har alltid försökt att hitta något vackert och försonande i de andra byggnaderna. De finns, alltså måste man acceptera deras existens.
- Blicken vandrar vidare åt vänster. Det relativt nybyggda polishuset över vars tak hyreshus skymtar. Den gamla järnvägsstationen i tegel var vacker en gång innan den fick sina mindre estetiskt tilltalande "påhängen." Vrider mig ytterligare åt vänster. Bland träden skymtar "direktörsvillan" och sedan ser jag ett yngre och vackert hus, Missionskyrkan. Bakom skymtar delar av vårt kulturmärkta badhus. Jag tar ett par steg åt vänster och ser delar av affärshuset och Ekmanska skolan.
<b>På tal om hastigheter</b>
På Börsjövägen vill MHF och boende att hastigheten sänks från 50 till 30 km med tanke på de barnfamiljer som bor i området. Arne Bergman på Norra Storängsvägen har inget emot det. Men han vore glad om vissa fartåkare på N. Storängsvägen sänkte hastigheten till 90 km.
- Det finns bilar och motorcyklar som blåser på uppemot 200 km/timmen, hävdar Arne som ser fartdårarna från parkett.
I sådana farter är det lätt att tappa herraväldet över fordonet. Än har Arne sluppit att få in en bil eller mc i trädgården.
<b>Stryk</b>
Misstag och krångligheter finns det gott om i olika svenska texter. De framkallar allt från fnissningar till högljudda skratt. Så här stod det på ett formulär som lämnades tillsammans med tvätten på ett hotell: Strykes. Strykes ej. Stryk det som ej önskas.
Så jobbar vi med nyheter