Nu kan han också lägga till att han skrivit sina memoarer. Eller ”Mina minnen till min 80-årsdag”, som han själv kallar sitt häfte.
Men det känns egentligen som mycket mer än ett häfte och de 100 sidorna är fyllda av berättelser, bilder och teckningar, så att man bara häpnar över hur mycket Ulf Folkesson har hunnit med i livet.
Och hur mycket han kommer ihåg, ända från tonåren och upp till 80-årsfirandet.
Allt också nedskrivet med en distans till tillvaron, vilket märks redan på omslaget, där han skriver att häftet är utgett på eget för(s)lag...
Titeln på minnesboken är ”E´strimme sol!”, vilket Ulf Folkesson förklarar så här:
– Jag hade en kusin, som hette Iwar Nilsson och som var bokhandlare uppe i Trosa. Han skrev sina alster på östgötska och bland annat en dikt som heter just ”E´strimme sol!”
– Och den dikten kändes dels bra till den här minnesboken, dels spinner jag vidare på det namnet på mitt nästa häfte jag ska göra, säger Ulf Folkesson.
Nästa häfte?
– Ja, där tänkte jag summera alla nyårskort jag skickat under de senaste 40 åren och döpa det häftet till ”E´strimme ljus” och jag har redan börjat skriva även på det häftet.
– Nyårskorten har jag ritat själv, föreställande olika miljöer i Finspång. Sedan har jag i alla år tryckt dom hos Anjo-tryck innan jag skickat ut dom.
Det lär ha blivit en ansenlig mängd nyårskort?
– Ja, ett tag skickade jag iväg cirka 2 000 nyårskort och det var till många på Stal, medlemmar i körerna jag var med i, grannarna, föreningsfolk och många andra.
– Senaste åren har jag dock varit nere i cirka 400 nyårskort och nu har jag nog tänkt att lägga av med den här aktiviteten, med tanke på att portot gått upp så mycket. Så kommande nyår blir nog mitt sista med nyårskorten.
När man bläddrar i memoarhäftet, är det inte utan att man blir imponerad. Dels hur mycket Ulf Folkesson hunnit med i livet, även om det är under 80 år, dels så mycket han kommer ihåg av händelser och namn på människor han mött under livet.
Vi får vara med Ulf Folkesson ända från barndomen, till skolgången, släktinghistorien, föreningarna han varit med i, bland annat Auroraringen, Svenska turistföreningen, Risinge hembygdsförening, konstföreningen och Slottsklubben samt ett kapitel om flytten 1965 till Finspång och jobbet på Stal, som sträckte sig över drygt 20-tal år.
”Bland annat var jag med och ritade på skovlar till Marviken för atomenergi och jobbade även med gasturbiner, här var det mest GT35.” får vi läsa i häftet.
Ett eget kapitel är alla körer som Ulf Folkesson varit med i, som Stal-kören, Risinge kyrkokör, Finspångs manskör och KFUM-kören.
Han berättar också om sin tid i Risinge kyrkofullmäktige och när han skrev bidrag till Risinge kyrkoblad. Sina två kyrkospel, ”Medeltida kyrkospel” och ”Ett målar-spel” berättar han också om i häftet.
Han avslutar häftet med bland annat följande rader:
”Att skriva en verklig saga om Ego, var en utmaning, större än vad jag kunde tänka mig. Att skriva var en sak, att minnas en annan.”
Men nu när memoarhäftet nu är klart och tryckt, blandat med glädje och sorg, kan man konstatera att det är lättläst och spännande, med 100-tals namn som kryddar sidorna och gör dem extra intressanta.
Och minnet hos Ulf Folkesson verkar det absolut inte vara något fel på...