Cecilia Hunnershage Sandgren och hennes familj bodde i Virginia, USA, för jobbets skull under fem års tid och när det var dags att återvända till Östergötland lyste drömhuset med sin frånvaro. Cecilia och maken Petter hade nått en desperat punkt när de en dag körde förbi det gamla skolhuset i Finspång och suckade "Det där kan dom väl sälja till oss?".
– En månad senare låg det ute till salu, berättar Cecilia.
Familjen slog till och flyttade in, detta var 2006. I köket syns minnen från Virginia i form av menyer från deras favoritrestauranger, inramade på väggen. Dessa är dock bara ett fåtal av alla märkvärdiga ting som dekorerar husets insida.
– De flesta som kommer in här undrar var de ska titta, säger Cecilia med ett skratt.
Vår reporter är en av dem. I varje vrå finns unika, färgstarka föremål, utan att huset verkar plottrigt eller överväldigande. Allting kommer från olika tidsepoker men tycks ändå höra ihop med varandra. Cecilia har ett stort sinne för designföremål och antikviteter. Petter likaså men det är Cecilia som står för det mesta av designvalen. Att inreda hemmet har tagit tid, och fortsätter att ta tid – det är ett projekt som aldrig blir klart.
– Jag har för lite tid, jag skulle vilja göra mer, säger Cecilia.
Många prylar kommer från resor familjen varit på. Däribland finns arvegods, gåvor och sådant Cecilia sprungit på. Hon är van att leta bland både auktionshus och loppisar i Norrköping och Linköping.
– Jag får nog inspiration från saker jag tycker om och känner för, det kan vara precis vad som helst. Det kan bero på att jag tycker om formen eller har ett minne med just den grejen. Jag har ingen förebild.
En imponerande takhöjd i köket har de själv åstadkommit genom att lyfta innertaket och blotta takbjälkarna. Däruppe finns ett litet loft som nås med en stege som fälls ned med ett rep via en knapp i skafferiet.
Även om det var den förra ägaren som gjorde om skolan till bostad har Cecilia och maken gjort en hel del arbete här. Ett badrum är totalrenoverat, de har byggt garage och altan, flyttat kaminen i vardagsrummet och renoverat balkongen. Dessutom en hel del ny väggfärg.
– Det var väldigt mycket dalablått och gammelrosa överallt, säger Cecilia.
Av de färgerna syns inga spår kvar idag, men den första känslan de fick av att komma in var ändå positiv.
– Det var väldigt trivsamt och ett möjligheternas hus, jätteklyschigt att säga så, men det var det ju verkligen. Man kan göra så mycket med det.
Efter att ha gått på otaliga husvisningar hade Cecilia dock slutat att flytta in i varje hus i fantasin och hade inga konkreta visioner för skolhuset.
– Vi är inte heller sådana som planerar jättelångt innan vi gör något. Har man inte heller tänkt ut allt i minsta detalj behöver man inte bli besviken, för ett hus som är 100 år är ju inte rakt någonstans, man får göra speciallösningar överallt, berättar Cecilia.
Det gamla huset till trots har de hittills inte stött på några otrevliga överraskningar.
– Det är kallt på vintern, men det hör ju nästan lite till. Man får elda och klä på sig.
Cecilia beskriver husets läge som väldigt centralt på landet. Med två utflugna barn är det många kvadratmeter kvar (400 mer exakt) till henne och maken.
– Det är svårt att lämna ett sånt här stort hus. Vi försökte faktiskt ett år men det gick inte. Vi köpte en lägenhet men kunde inte göra oss av med huset så vi sålde lägenheten igen.