- Jag fattar inte hur fort allt gick. Från början såg jag ju inte ens att det var två, tänk så kvicka de var, säger hon och skakar på huvudet.
Det har nu gått en liten tid sedan 96-åriga Elsvig Nordström utsattes för den fräcka stölden i sitt hem i Finspång. Hon var en av dem som fick besök av den förmodade liga som reser runt i landet och stjäl från åldringar, vilket vi tidigare berättat om. Samstämmiga uppgifter från dem som drabbades i länet och som polisanmält, säger att det var två kvinnor, och i något fall en kvinna, som ringde på dörren och uppgav sig för att komma från sjukvården. Så var det även i Elsvigs fall.
– Jag låg och vilade när jag hörde att det ringde på dörrklockan. Just då tänkte jag inte på att titta i kikhålet utan öppnade bara ytterdörren. Där stod en kvinna med en pärm i handen och pekade på mitt namn. Hon trängde sig snabbt förbi mig ut i köket. Ja, hon gick bara rakt in. Eftersom jag brutit handleden trodde jag att besöket hade med det att göra, berättar Elsvig.
Någon minut senare såg hon hur ytterligare en kvinna kom ut från hennes sovrum. Då blev hon fundersam och eftersom hon inte förstod vad de sade gick hon över till grannen för att få hjälp. Men där var ingen hemma. Då gick hon till nästa granne en trappa ner.
Grannen där fattade misstankar efter att ha bett kvinnorna om legitimation. Då försvann de.
– Och det gick fort, de väntade inte på hissen utan sprang ner för trapporna, säger Elsvig och fortsätter:
– Då fattade jag ju att hon som kommit från sovrummet hade letat efter kontanter och smycken medan den andra förvillade mig med pärmen. Men tji fick de! För där har jag varken pengar eller smycken.
Väl tillbaka inne i lägenheten kom Elsvig att tänka på sin handväska, som hon brukar ha på en av köksstolarna. Den stod kvar, däremot saknades både plånbok och portmonnä som hon förvarade där.
– De hittade jag senare i handfatet på toaletten som har ingång från två håll. Inte märkte jag att någon var där, konsterar hon.
Hon tror att de fick med sig en femhundralapp som låg hopvikt i plånboken. Den som hon skulle handla mat för.
– Jag var gråtfärdig, men nu har jag ändå lärt mig en läxa att aldrig öppna dörren utan att veta vem det är. Tänk att det är så lätt att hitta uppgifter om folk nu för tiden, hur gammal man är och om man bor ensam. Det är så otäckt, tillägger hon och skakar på huvudet igen.