Conny Fredriksson, Christer Jansson, Kimmo Hyvättinen, Teija Soukka och Freddie Blomqvist vid bilarna.
Korteger och träffar har stoppats av myndigheternas restriktioner– höjdpunkterna det mekats och putsats för under den mörka tiden.
I år har amerikanarna rullat ut till en annan vår, utan första maj-kortegen i Norrköping, motordagen i Igelfors och sommarens utställning i bruksparken.
I det kalla aprilregnet möttes några av de stolta entusiasterna vid klubbstugan i Finspång. Fyra bilar med olika berättelser.
Den grå himlen öppnade inte för glänsande krom i solsken, men regndropparna formerade små kulor på välvaxad lack.
– Det är surt, samtidigt förståeligt, säger Kimmo Hyvättinen om färska beskedet att det inte blir någon bilutställning i Finspång i år.
För några månader sedan skaffade han sig en Chevrolet Impala -65 med ljusbrun originallack. Hans fjärde bil.
Han kan inte köra själv, på grund av en grav synskada han haft från födseln.
– Det funkar. Jag hänger på så gott det går. Jag brukar lyckas med att fixa chaufför. Ett tag var jag ute för jämnan, säger Kimmo.
Hur mycket av tjusningen kan du uppleva med nedsatt syn?
– Jag kan känna samma som de andra. Känslan, musiken och gemenskapen framför allt. Jag hade hellre kört om de kunnat operera synen på mig. Jag kan se konturer och känna igen bilar på avstånd, men inte läsa registreringsskyltar.
Det viktiga är inte att ha bilen i utställningsskick, utan att kunna använda den.
Conny Fredriksson har haft sin klarröda Ford Fairlane, -66, sedan 2009. För två år sedan renoverades fem liters-motorn på 302 hästkrafter.
– Den är sommarnöjet för mig. Det man lever för. Jag kommer ut lite och får vinden i håret när jag kör utan tak, säger han i sin cab.
Conny Fredriksson har fällt ned taket på sin Ford Fairlane, trots regnet. Kimmo Hyvättinen till vänster.
Efter en motorcykelolycka 2007 är han rullstolsburen och har återvänt till bilåkandet.
– Jag har en kompis i Vånga som gör grovjobbet åt mig. Jag putsar och hejar på honom, hehe.
Klistermärken på kanten av vindrutan vittnar om de 15 olika träffarna han var på förra året.
– I år blir det desto mindre. Man åker ett par bilar och fikar nånstans, som en lokalutflykt.
Freddie Blomqvist har haft sin ljusblå Cadillac Fleetwood -60 i två år.
– Den är mitt allt. Nä, men den betyder väldigt mycket. Den här har jag inte lagt så mycket tid på. 99 procent är original. Jag glider mest och folk vänder sig och skiner upp när de ser bilen.
Hur åker du?
– Sakta. Folk blir ofta irriterade. Jag åker aldrig i mer än 80, det blir så dyrt med bränsle. Då tycker folk att jag är i vägen. Jag håller åt mig, men det är svårt när bilen är så bred.
Christer Jansson har en turkos-vit Chevrolet -59 i fyra år. I vintras blev det ett motorbyte och ny stoppning i framsoffan.
– Det är skönt att sitta i den. Det är ingen komfort och det är ett skramligt oljud, men det är en känsla. Den måste upplevas. Det är underbart.
Fyra jänkare som bär olika berättelser inför en vår som inte är lik någon tidigare, när träffar, parader och utställningar ställts in.
Det fina med att cruisa?
– Att umgås med folk. Man har ofta bilen full. Det är fest i bilen också. Så det är oslagbart, säger Christer som oftast sitter vid sidan av föraren.
Det här året blir annorlunda med allt fler inställda evenemang.
– Åka kommer vi ändå att göra. Med två där bak och två fram håller vi avstånden. Tar alla sitt ansvar ska det funka, säger Teija Soukka.
– Det man missar nu får man ta igen nästa år, säger Christer.
Sista frågan, är ni raggare eller något annat?
– Det beror på lite. Det får man väl nästan säga. I folkmun kallas vi nog raggare. Det är varken skämsigt eller stolthet, blir det gemensamma svaret från de passionerade bilisterna.