Så gott som allt i lägenheten har Sofia hittat på second hand. "Det finns så mycket fint!"
Sofia Orlovskas pappa och dåvarande man övertygade henne om att fly. Hon gjorde det för att inte riskera barnens liv.
– Innan vi fick flickorna hade vi en son. Han föddes i vecka 26 och levde i fyra dagar, sedan dog han. Jag har beskyllt mig själv för det och det påverkade mitt val att lämna Ukraina. Jag ville inte lämna mitt hem, jag älskade det, men barnen är det viktigaste jag har.
Nu bor hon och döttrarna i Finspång. Vägen hit har kantats av motgångar – men också människor som har hjälpt dem.
Det enda Sofia visste när hon satte sig på tåget i Ukraina med Viktoria, 5, och Anastasia, 3, var att de skulle försöka ta sig till Polen.
– Vi stod utanför gränsen en hel natt och kön rörde sig inte. "Vika" sov på min ryggsäck och Anastasia i mina armar.
Hon kunde inte vänta utan fick söka upp ett rum. Efter en vecka tog de sig in i landet med hjälp av volontärer. De uppmanades att ta färjan till Sverige. En familj tog emot dem i mitten av mars.
– Vi bodde där i tre månader och blev som en familj.
Hon läste engelska varje dag.
– De första tre månaderna studerade jag inte svenska, för jag trodde att vi skulle flytta hem igen.
Sofia Orlovska var först inställd på att återvända till Ukraina, men ett samtal från hennes man förändrade allt.
Hemma var då huset som hon och hennes man byggt utanför Kiev. I Ukraina finns också Sofias föräldrar och bror.
En dag i maj kom ett samtal som förändrade allt. Igen.
– Min man ringde och sade att han hade bestämt sig för att lämna mig.
Det visade sig att han hade inlett ett förhållande med en gemensam vän.
– Jag kan inte återvända till Ukraina. Jag vet inte hur jag skulle kunna leva där, för jag har inte längre kvar mitt hem. Vi skulle kunna bo med min pappa, men det är svårt att försörja sig på den ukrainska landsbygden och det finns inte barnomsorg på samma sätt.
Sofia Orlovska vill bo här permanent med döttrarna Viktoria och Anastasia. "Sverige är ett bra land", tycker hon.
I slutet av juni fick familjen en tillfällig lägenhet i Vingåker.
– Jag tog svenskalektioner. Jag umgicks med andra ukrainare. Jag blev mer och mer aktiv och kunde glömma problemen.
Men Vingåker hade tagit emot många flyktingar. Fem gånger fler än tänkt. För att jämna ut mottagandet beslutade Migrationsverket att några skulle flyttas. Sofias familj var en av dem. De skulle till Finspång där en liten stuga väntade på dem och en annan familj.
– När jag fick reda på att vi var tvungna att flytta grät jag så mycket. Det handlade inte om stugan, utan om att jag inte tycker om att flytta. Jag gillar inte förändringar och den senaste tiden hade det varit för mycket.
"Det var så vackert", säger Sofia Orlovska om miljön där de bodde i somras.
Sofia Orlovska är glad att hon inte lyssnade på dem som sade åt henne att kämpa emot flytten, även om det först kändes jobbigt att lämna Vingåker, där de började etablera sig.
Men det blev bra.
– Miljön var väldigt vacker och stugan mysigt inredd.
– Många sa innan flytten att det var ett dåligt ställe och att vi skulle stå emot, men faktum kvarstod: Migrationsverket hade beslutat att vi skulle flytta. Passar det inte kan vi återvända till Ukraina. Jag kände att nu har det hänt så mycket dåligt att nästa steg i Sverige bara kan bli bättre. Och det stämde.
Nu bor de inne i Finspång. Utanför lägenheten finns en lekpark och de har gångavstånd till centrum. På köksbordet ligger bivaxkakor. När barnen har somnat gör hon ljus som hon vill sälja på en julmarknad.
– Vi älskar det här stället.
Sofia Orlovska gör olika typer av bivaxljus.
Sofia Orlovska är tacksam. Över Finspångsbor som hjälpt henne i vardagen, ansvariga på Studiefrämjandet som låter henne studera trots att barnen inte går i förskola – och integrationssamordnare Suada Talic.
– Jag sa att jag ville jobba och berättade om min bakgrund. Hon sa att "självklart kan du arbeta". I Vingåker fick jag höra att det var omöjligt med mina dåliga språkkunskaper. Jag vill inte leva på andras pengar, jag vill också bidra.
Sofia har varit föräldraledig i fem år, innan dess arbetade hon som säljare och servitris. Nu är hon öppen att arbeta med det mesta.
Familjen trivs bra i Finspång. Här är nära till det de behöver och Sofia har valmöjligheter när hon handlar mat.
Hon har en magisterexamen i psykologi och har volontärjobbat som coach på ett center i Ukraina, som på olika sätt hjälpte allt från missbrukare till cancersjuka barn.
Drömmen är att kunna öppna något liknande här, för kvinnor och barn.
– I framtiden vill jag bo i Sverige med mina barn. Jag vill hyra en lägenhet som den här. Mina barn går i förskola och sedan i skola. Vi har många svenska vänner. Jag skriver en bok om mitt liv, om mitt lyckliga liv. Jag är framgångsrik och kan hjälpa personer som behöver det.
Sofia Orlovska säger att hon fortfarande har svårt att ta in det som har hänt, men att hon känner sig rik.
– Varje dag är det små steg framåt. Jag är rädd, såklart. Ibland så rädd att jag inte kan andas. Det känns som att jag har levt två liv. Jag vill inte ha tillbaka mitt gamla.