"Jag ser en dyster framtid för Ukraina och tror inte landet kommer att finnas kvar om några år. Jag vill vara med min familj och inte kriga", berättar Andrey som om han skulle återvända till Donetsk skulle tvingas kriga för Ryssland mot Ukraina.
De bor i stugbyn vid golfbanan i Finspång. Det är en fantastisk vårdag när vi möter Andrey, Antonina och deras barn Anna och Russlan.
– Jag pratar gärna om våra liv och hur vi känner det just nu. Men du får inte fota våra ansikten. Det kan bli problem om vi någon dag skulle kunna återvända till vår hemstad, säger Andrey under tiden som fler och fler golfare anländer till anläggningen för kanske årets första utslag.
Den 21 februari erkände Ryssland via ett tv-sänt tal av president Vladimir Putin områdena Donetsk och Luhansk som två självständiga folkrepubliker. Donetsk och Luhansk ligger i östra Ukraina nära den ryska gränsen. Den ukrainska ledningen har sedan 2014 klassat den politiska ledningen i Donetsk som en terroristorganisation.
– Vi har haft ett bra liv i Donetsk trots att det varit krig i åtta år. Sedan 2014 har båda sidor skickat bomber mot varandra. Men den civila befolkningen har ändå varit hyfsat förskonade, berättar Andrey.
Här i Finspångs golfklubbs stugby befinner sig just nu 31 ukrainska flyktingar.
Tre dagar efter att Vladimir Putin erkände Donetsk och Lohansk som självständiga folkrepubliker startade Ryssland invasionen mot Ukraina.
– Efter någon vecka kände vi att vi inte kunde vara kvar i vårt hem. Det var svårt att lämna vårt hus som vi byggt upp under 15 års tid. Men vi var tvungna att tänka på vår säkerhet och ännu mer våra barns säkerhet, säger Antonina och slänger en öm blick på sina två barn som leker nära den röda lilla stugan.
De lastade i de viktigaste sakerna i sin bil och började den cirka 3 500 kilometer långa resan från Donetsk till Sverige och Finspång.
– Det tog oss en vecka att komma hit. Ibland sov vi i bilen och ibland på hotell längs med vägen. Vi blev stoppade flera gånger vid ryska vägposteringar. Eftersom jag är lastbilschaufför och har stämplar från många länder i mitt pass så blev det enklare att komma igenom, förklarar Andrey.
Vid en av de röda stugorna vid golfbanan hänger det en urkainsk flagga.
Dagen efter krigsutbrottet beslutade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj att inga ukrainska män mellan 18 och 60 år får lämna landet. Istället ska de vara kvar i Ukraina och bidra i kriget mot Ryssland.
– Självklart vill jag att Ukraina ska vinna kriget. Men jag tror det är omöjligt. Det är mer en konflikt mellan öst och väst, mellan Ryssland och USA och Ukraina har hamnat mitt emellan. Jag ser en dyster framtid för Ukraina och risken är stor att landet inte finns kvar om några år. Jag vill vara med min familj och inte kriga, berättar Andrey.
Han utvecklar vidare:
– Hade vi stannat kvar i Donetsk så skulle den ryska armén ge mig en kalasjnikov och jag skulle tvingas kriga mot mitt eget folk.
Andrey och Antonina vill nu försöka skapa sig en framtid i Sverige.
Som lastbilschaufför för ett företag från Lettland har Andrey arbetat över stora delar av Europa, bland annat i Norge och Sverige.
– Jag visste direkt till vilket land vi skulle åka. Kan vi aldrig återvända hem så finns det stora möjligheter att vi kan skapa oss en bra framtid här i Sverige, det är ett fantastiskt land med många hjälpsamma människor. Så fort pappren från Migrationsverket är klara kan barnen gå i skola och jag ska söka jobb. Jag har en kontakt i Jönköping som driver ett åkeri, där jag hoppas få jobb, säger han.
13-årige Russlan är den i familjen som behärskar det engelska språket riktigt bra.
– Vår engelskalärare är den populäraste läraren på hela skolan. Alla gillar henne, hon skämtar och gör lektionerna roliga, berättar han och får medhåll från sin syster Anna.
Russlan och Anna är två syskon som flytt från krigets Donetsk i Ukraina till Sverige och Finspång.
Att skingras från sina vänner på grund av kriget är förstås inte roligt.
– Nej, några är kvar och några har åkt till andra länder med sina familjer. Vi har en del kontakt via mobilen. Det ska bli roligt att börja skolan här i Sverige och lära sig svenska. Just nu kan jag bara 20 ord, säger Russlan med ett skratt.
Kvar i huset i Donetsk finns Andreys mamma och mormor.
– Min mormor är mycket gammal och min mamma ville vara kvar och ta hand om henne. Vi försöker att ha kontakt så ofta det går, säger Andrey som trots att hans familj tvingats lämna sitt land och sitt liv känner en stor tacksamhet över att de är där de är just nu.
– Det är en betydligt tuffare situation för de som flytt till Polen, Moldavien och Bulgarien. Vi hade lite pengar och kunde ta oss till Sverige. Det är inte många som har råd att göra den resan. Det enda vi vill är att det ska bli fred och att vi på sikt ska kunna återvända. Men innerst inne tror jag inte på det, säger Andrey.