1992 tog föräldrarna med Vedran och de två syskonen bort från serbernas hårda angrepp.
– Jag minns inte så mycket från det. Jag vet att vi blev stoppade på vägen ut ur landet och fick ljuga om våra namn för att de skulle släppa oss vidare, annars hade de skickat oss tillbaka, berättar Vedran.
Som litet barn var han inte medveten om vad som blossade upp bakom dem i hemstaden i sydöstra Bosnien.
– Vi kom ut precis innan det börjades skjuta. Vi skulle åka iväg en liten sväng och sen återvända. Men när vi ringde sa morfar att vi inte skulle vända tillbaka. Gorazde blev en av de värst drabbade städerna i hela Bosnien. De sköt på allt. Vår farbror träffades av granatsplitter i huvudet, men klarade sig.
Via Kiruna, Boden och Hallstavik hamnade familjen i Finspång. Pappa Bahrudin hade fått veta att det var ett lugnt ställe för familjen, där det fanns jobb och bra fiske.
– Det var mycket rasistiskt här då, ett provocerande motstånd från de svenskar som protesterade. Det var så nytt. Vi kallades svartskallar och det eldades bilar då som nu.
Men han fick samtidigt många svenska kompisar och tycker att Finspång var bra att växa upp i.
När blev du "svensk"?
– Jag vet inte om jag blivit det någon gång. Man kan inte bli svensk, det är något man föds till. Jag känner mig som en vanlig människa, varken svensk eller bosnier. Det spelar inte så stor roll. Det är ändå viktigt att inte glömma bort sina rötter. Mina första sju år har jag inte så mycket minnen av egentligen, bara vissa delar. Barndomen försvann när man var tvungen att dra.
Pappans stora fiskeintresse tog dem till Lillskiren och friluftslivet i Finspångsskogen.
– Han var en storfiskare. I Bosnien fiskade han donaulax i floden Drina där vi bodde. Jag minns att han fick en på 25 kilo som var längre än mig. Han kom aldrig hem utan fisk, det var en principsak. Han gav sig aldrig.
Vid det sluttande Lotorpsberget vid Lillskiren var det ofta bottenmete och fiske med flöte. Där hade han fina stunder tillsammans med sin far när de kunde prata och bygga upp en starkare kontakt än de tidigare haft.
– Det är lite känslosamt att komma upp dit. Det är såna minnen man får, berättar Vedran om fadern som gick bort 2011 efter en tids cancer.
Hemma i familjen är Vedran ensam om att äta fisk, så oftast släpper han tillbaka fångsten i sjön eller ger den ibland till någon kompis.
Han föredrar en enkel tillagning, svept i folie vid en eld intill vattnet med bara salt och peppar för att behålla den färska smaken.
– Ibland kan det vara kul att fiska med några kompisar och ibland kan det vara skönt att komma ifrån surret och sitta ensam med sina tankar.
Storebror Drinko är en ännu mer inbiten fiskeentusiast och under somrarna är höjdpunkterna att fiska vildlax i Byske i midnattsolens Västerbotten med stort tvåhands-flugspö och på Kvennan Camping vid Glomma, vid Norges största älv, för att fiska harr.
– Får man en lax på sju–tio kilo är det en fajt. Då har man inte mycket att säga till om. När den rusar utåt blir det som spår i fingrarna av linan. Man förstår inte vilken styrka fisken besitter. Man har inte mycket att sätta emot när den drar. Det finns inget man kan göra, den tömmer rullen.
Inne på fiskehistorier berättar han om sin största fångst.
– En vätternlax på 6,8 kilo vid Omberg. Men jag har haft på betydligt större, som slet av allt. Det var också en lax i Vättern.