Här följer tredje och sista delen om hur det var att jobba på Finspångs lasarett under 1930-talet. Berättat av Elsa Christina Ek och Märta Johnson som jobbade där då och berättade om detta i en artikel i boken "Vandringar i tiden i Finsponga län". En bok som utgavs av ABF i Finspång 1983.
"Märta och Elsa går vidare i sina minnen från Finspångs lasarett under 1930-talet.
Talar om hur strängt hållna de var. Alla biträden på avdelningar och klinik bodde inom lasarettet, på tredje våningen.
Men köks- och tvättpersonalen, de avundade, bodde i den så kallade Gula kulan, där vaktmästare Lindmark också hade sin bostad.
De som bodde i Gula kulan kunde inte kontrolleras så noga, som de som bodde inlåsta på lasarettet.
Det fanns stränga regler om allting. En tavla med föreskrifter fanns i flickornas matsal och inne i deras rum över sänger.
"Man fick inte vara ute efter klockan 11 om kvällarna.
Då låstes bakporten.
Det var förbjudet att ha manliga besökande på rummet.
Man fick inte flirta med manliga patienter.
Man skulle gå tyst.
Man fick inte visa sig ute på samhället i sjukhusrock.
Gick man utom grindarna i uniform, måste man ha nervikta ärmar med stärkta manschetter och vitt förkläde.
Osv."
Gemensamhetskänslan blev stark mellan flickorna. Om kvällarna satt man inne hos varandra och broderade och pratade.
Om pojkar, förstås.
Men det blev sällan sent. För det mesta var man så trött och hade så onda fötter av allt spring, att man bara tog ett fotbad och kröp i säng.
De levde ett slags klosterliv. Ibland gick det veckor utan att man gick utanför murarna. Man arbetade, var trött och sov på fritiden.
Från ett av rummen kunde man komma genom fönstret direkt ut å det platta taket till manliga avdelningen.
Ofta under sommarkvällarna satt flickorna där och njöt av doften från tallar och björkar i sluttningen ner mot sjön.
De sjöng ofta. Märta hade en fin altröst och kunde tersa till sånger, som de andra nynnade.
En förmån som lasarettsflickorna hade var närheten till Bönern. De kunde klä sig i baddräkt på rummet och gå ner till stranden och bada och sola på de två lediga timmarna.
Det låg två vita roddbåtar vid stranden också och den ena av den fick flickorna använda.
Det är troligt att Finspångs lasarett är det enda som kunde bjuda sin personal egen badstrand vid sin park.
Lasarettsflickorna hade nog skuld till att så många pojkar också rodde eller paddlade omkring utanför stranden.
Simsällskapet residerade snett över på motsatta stranden...
Några biträden var med i någon frireligiös församling. Andra var med i till exempel SDUK (Socialdemokratiska Ungdomsklubben) och där var det dans ibland. Det var förargligt att aldrig få vara med till slut. Alltid måste man skynda sig hem innan bakporten låstes klockan 11.
Kom man försent fick man sparken.
Likadant var det om det var operett eller något annat roligt i Folkets Park. Aldrig fick man dansa så länge man ville, förrän klockan visade att det var dags att skynda hem.
Fast det hände ju att man hittade på något knep för att ta sig in på något annat sätt senare, men då var man så rädd för upptäckt att hjärtat höll på att dunka sig genom bröstet...
Märta och Elsa ser på personalkortet och varandra och ler:
Ungdomsåren på lasarettet, samvaron i arbete och fritid, glädje eller trötthet och motgångar, de stränga reglerna och de internatsliknande bostadsförhållandena skapade en särskild känsla mellan flickorna.
Hållbara gemenskapsband, som fortfarande värmer, när gamla lasarettsflickor möts.