Alltför ofta när jag sträcker fram ansiktet till vår lilla bebis för att mysa hamnar jag på bara några sekunder i ett grepp inte ens min gamla närstridsinstruktör på Kustjägarskolan skulle kunna se som ok. Med förvånande styrka har vårt nu fem månader gamla underverk tryckt in en fot i mitt öga samtidigt som han, så hårt så det känns som att skalpen håller på att lossna, drar i mitt hår med sin ena hand. Den andra handen har han ömsom grävande in i min näsa eller greppande min tunga inne i min mun. Det borde vara en obehaglig upplevelse även för honom men han bara ler sitt soligaste leende mot mig. Som om allting är precis som det ska vara. Jag lider men vet inte riktigt hur jag säga ifrån till honom nu när han har så roligt. Det får mig att tänka på hur viktigt det är hur man kommunicerar.
Men en bebis pratar ju inte kanske någon tänker nu. Nej, vår unge gör ännu mest bara ljud som mer påminner om något vattenlevande däggdjur än om finspångska.
Han pratar inte men kommunicerar gör han, och alla andra, från första andetaget.
Hemma hos oss har vi alltid sett det som viktigt hur man kommunicerar och att man talar till varandra på ett respektfullt sätt med väl valda ord. Visst låter det fint men det fungerar ju naturligtvis nästan aldrig. Både barnen och vi vuxna är ju människor och knappast felfria och oavbrutet förståndiga. Känslor griper tag och får alla att säga dumma saker ibland. Ändå är det bra att ambitionen finns där lite som en motkraft mot det och de ord och dess medföljande attityder som läcker in från andra miljöer.
Idiot, bögjävel och kärring, bara för att nämna några, är tyvärr tilltal som har hittat hem även till oss. Att påpeka att det är fem pojkar i samma syskonskara är inte bara orättvist utan och också dumt för det ursäktar ingenting. Nedsättande och kränkande ord ska man inte låta passera obemärkta och normalisera för det språk man använder formar en och påverkar hur man agerar och tänker om andra och inte minst sig själv. Ordvalen stänger ute likaväl som de bjuder in och välkomnar.
Mina hjältar på det här området just nu är Rogerio Silva och Shanga Aziz. Två unga män som försöker göra skillnad och påverka hur killar pratar om och är mot tjejer och varandra. Googla på ”Locker room talk” och sprid deras budskap mot sexism och homofobi. Det är min viktigaste uppmaning idag.
Tillbaka till bebisen och hans återkommande, förmodligen olagliga, dödsgrepp. Där är ju situationen ännu lätt att lösa. Jag säger helt enkelt bara det universella ordet. Aj! Då förstår han att gränsen är nådd och att han måste släppa. Det fungerar ...Nästan alltid.