– Här inne får inte katterna vara, då blir det kaos, skrattar Ingalill Schulze när hon öppnar dörren in till rummet.
Och det är inte svårt att förstå. Här finns en guldgruva för leksugna katter. Stenar i olika former ligger prydligt uppradade på golvet, i hyllor, på hyllor och i olika skålar. Storlekarna varierar från mindre, som går att tillverka smycken av, till tunga stenbumlingar på upp emot sex kilo.
– Den här är bland de tyngre, den ser ut som en dinosaurie med käkar full av vassa tänder. Den har jag hittat själv och släpat hem från Svennevad (utanför Hallberg, redaktionens anmärkning), säger hon och lyfter upp sitt fynd med lite kraft.
Men annars har merparten av stenarna betydligt längre resväg. Och de har hon köpt. Många kommer från Indien, en del från Sydafrika. Favoritstenarna har sitt ursprung i Norge.
– Det är de här bergskristallerna från Berglia. De är så fantastiskt vackra, säger hon och visar några som ser ut som små glasskulpturer.
Ingalills intresse för stenar väcktes av en slump. Det har således inget att göra med den sten som nu ligger i ett fönster med en etikett på, som berättar att den tillhörde hennes farfar som dog 1939 och att han hade använt den som brevpress.
– Allt började när jag stötte på Marie Kindkvist från Norrköping för ungefär tre år sedan. Hon är en stor samlare och kan väldigt mycket om stenar. Jag fick några av henne och tyckte framför allt att de var vackra, säger Ingalill Schulze.
Och det är i första hand därför Ingalill samlar. Hon åker på mässor och marknader, bland annat till den populära i stenmarknaden i Kopparberg som den kända stensamlaren Tom Hoel anordnar.
Det händer också att samlare byter stenar. En stor handel pågår också via olika auktionssajter. De håller sig Ingalill gärna uppdaterad på.
– En del stenar är väldigt dyra. Man får betala per gram, men vanligast är nog fasta priser. En av de dyraste heter Moldavit, 100 kronor grammet, men det är ingen jag har, säger hon.
För att få mer kunskaper läser Ingalill gärna om olika bergarter.
– Jag är så fascinerad av hur naturen har format dem. Det är därför jag är mest förtjust i råsten, stenar som inte är bearbetade, säger hon.
Och får hon drömma skulle hon gärna åka till Sydafrika – eller varför inte till Australien för att leta mer stenar till samlingen.
– Jag skulle också vilja lära mig att slipa och får jag drömma ännu mer skulle jag vilja starta en stenbutik, men det skulle nog vara tufft, konstaterar hon.