Det är nu ungefär ett år kvar till det svenska riksdagsvalet 2018 och för några dagar sedan röstade norrmännen för att behålla högerregeringen som suttit de senaste fyra åren efter ett katastrofval av Arbeiderpartiet. Även 1917 fick det svenska folket (de som var röstberättigade vill säga) vandra till valurnorna – det var först följande år, 1918, som riksdagen beslutade om allmän och lika rösträtt.
Valrörelsen hade varit livlig vilket inte förvånar med tanke på de hungerdemonstrationer som ägt rum under sommaren 1917 runtom i landet – främst föranledda av matransonering till följd av kriget. Därför speglade artikeln i Östergötlands folkblad om det östgötska valet viss förvåning över den lite magra uppslutningen: "Det var ju regnväder under gårdagen och kanhända detta nedstämde lusten att ge sig ut och stå i kö vid vallokalerna." I Risinge östra valkrets gick till exempel 374 av totalt 744 röstberättigade och lade sin valsedel.
När sammanräkningen var klar några dagar senare kunde man för Finsponga läns härads del konstatera att Socialdemokraterna gått framåt medan Högerpartiet backat: 2 009 personer röstade S medan 1 039 röster gick till Högern. Detsamma gällde för riket som helhet – det blev liberalernas nytillträdde ledare Nils Eddén som fick i uppdrag att bilda regering vilket ledde till en koalition mellan liberaler och socialdemokrater. Denna sprack i mars 1920 och då blev det istället en socialdemokratisk minoritetsregering ledd av Hjalmar Branting som fick ta över rodret.
Det var annars en månad där flera olyckor drabbade Finspongstrakten: vid Yxvikens sågbruk i Risinge skulle en 16-årig yngling bära ut plank från sågen. Men landgången han gick på "befann sig icke i vederbörligt skick, till följd varav ynglingen halkade och störtade ned från en ansenlig höjd med sin börda". Men han hade änglavakt, en av plankorna hade kommit i ett sådant läge "att han gled på denna ned mot stenläggningen". Det slutade med endast en hjärnskakning.
Värre gick det för banvakten vid Skärblacka station som vid en vagnväxling störtade fram för att rycka undan ett kvarglömt spett men hamnade under lokomotivet och skadade sig mycket svårt. Den i tidningen namngivne mannen (tidningsetiken på denna tid var milt uttryckt en annan än idag) fördes till Finspongs lasarett där man amputerade hans högra ben, det tillades att "det är ovisst om hans liv kan räddas". Några dagar senare meddelade tidningen att mannen avlidit av sina skador.
En märklig brand inträffade den 24 september när fastigheten Gälmossen i Hällestad brann ned: rubriken i tidningen var "Mordbrand eller vad?". Denna stuga beboddes av en 72-årig änka som efter branden berättat att hon "under nattens lopp blivit väckt av en okänd mansperson som under utropet 'nu skall råttboet brinna!' förkunnat att Gälmosstugans saga var all". När hon då frågade vem han var svarade mannen "Det säger jag aldrig!" varpå han försvann.
Därefter började det snabbt knastra och brinna; änkan fick fly från den ensligt belägna stugan i hastigt hoprafsade kläder och ta sig till närmsta granne en halvmil bort. Hon fick inte med sig några av sina ägodelar ur stugan som dessutom var oförsäkrad liksom lösöret. Artikeln slutar prosaiskt: "Gumman är nu intagen på ålderdomshemmet" – i dessa få ord ryms naturligtvis en personlig tragedi men också ett vittnesmål om ett ännu outbyggt välfärdssystem med tanke på vad ålderdomshem stod för år 1917.