– Jag ska åka till Afghanistan med min familj på semestern, sa min svensk-afghanska väninna Halima, när vi träffades i början av sommaren.
- Varför då? undrade jag förskräckt och spontant.
- Min pappa har inte träffat vår yngsta son än.
- Men det är farligt där! fortsatte jag.
- Nej nej, det är ingen fara. Pappa bor i ett lugnt område i Afghanistan.
Sedan åkte hon. Med man och tre barn. De hann knappt landa förrän talibanerna tog över makten i landet. Vid ett tillfälle fick jag kontakt med henne via messenger.
Hon hade försökt få kontakt med UD utan att lyckas och familjen körde på eget initiativ mot flygplatsen i Kabul.
I Sverige halvlåg vi trygga i våra soffor och såg kaosbilderna spelas upp på nyheterna.
Jag tittade efter henne bland folkvimlet men såg henne förstås inte. På grund av värmen och folkmassorna hade de fått vända om.
Och tur för dem var det.
På samma plats där de just varit kom explosionen, som kostade över hundra människor livet.
Nu var landet stängt.
Semesterdagarna tog slut och Halima och hennes man borde vara tillbaka på sina arbetsplatser.
Barnen borde vara i skolan och på förskolan. Villan stod tom och övergiven hemma i Sverige. All kontakt med Sverige var bruten.
Hur skulle hon kunna betala sina räkningar?
Skulle hon någonsin mer komma hem?
Skulle de överleva?
Halima hade sin familj hos sig, men hon var rädd.
Själv gick jag till mitt jobb, promenerade med hunden, åkte till stallet, lekte med barnbarnen … min vardag, men hela tiden bar jag med mig oron för vad som kunde ha hänt och vad Halimas barn var med om.
Så fick de höra att landsgränsen mot Iran hade öppnats.
Efter en resa med många tuffa inslag kunde de visa sina svenska pass i Iran och släpptes vidare med flyg hem till Sverige och sitt älskade hus och sin betydligt tryggare vardag.
Så klart bär Halima alltid med sig sina upplevelser. Hon har mycket att bära på.
Det var inte första gången hon flydde från Afghanistan, landet där hon föddes, där hon hade en kärleksfull barndom med syskon och välutbildade föräldrar som valt varandra av kärlek.
Hon minns sin leksaksspis där hon lagade mat till sina dockor.
När hon började skolan tog hon ofta med sig klasskamrater hem för att leka när skoldagen var över. Hon har bara fina minnen från sina första levnadsår innan det hände otäcka saker och hon förlorade sin mamma.
Det var farligt för dem att stanna i Afghanistan och de beslutade att fly till Pakistan för att kunna ta sig vidare till Sverige.
En natt i skydd av mörkret smög de sig över landsgränsen. Ett av syskonen kom aldrig fram till Sverige. Hon sköts till döds av gränsvakterna mellan Afghanistan och Pakistan.
Halima kom till Sverige och Finspång när hon var 13 år.
Här blev hon vuxen tillsammans med fyra systrar och en bror. Nu bor hon på annan ort i Sverige, i egen villa tillsammans med sin make och barnen, och har fast tjänst inom barnomsorgen.
Trots allt hon tvingats uppleva, all grymhet och allt blod hon sett med sina ögon har hon så mycket kärlek i sig. Kärlek som hon strör omkring sig till alla i sin närhet.
Hon visar vägen till ett generöst och medmänskligt liv för sina egna och andras barn, inte bara i Sverige. Jag vet att hon gjort mycket för fattiga barn i Afghanistan.
Krig, våld och terror pågår i bland annat Afghanistan idag.
I framtiden kommer andra människor i andra länder också att drabbas av krig, våld och terror. Det är nog tyvärr fakta.
Men vad kan Halima och många andra som överlevt krig lära oss?
Jo, framför allt hur viktigt det är för varje barn att få växa upp i en trygg miljö med kloka och kärleksfulla vuxna runt sig. Halima hade tur som fick börja sitt liv så, för nu har hon insikten och kraften att föra den där varma kärleken vidare till nästa generation.
Kom ihåg att varje tids barn är framtiden.
Visst vill vi utplåna krig, våld, terror, egoism, girighet, hämnd och maktgalenskap?
Har jag fel om jag tänker att empati, medmänsklighet, kärlek och lite mera rättvisa i världen borde vara det som verkligen för mänskligheten framåt?