Därför var det lämpligt att vi sågs uppe på Grosvad en kväll tidigare i veckan. Vi fick låna ett mötesrum en trappa upp i anläggningen, precis i anslutning till gymmet.
Sven-Erik Pettersson är smålänning från start. Vilket hörs. Trots att han lämnade småländska Taberg i Jönköpings kommun för snart 60 år sedan så finns det ingen tvekan om hans dialektala rötter. Småländskan sitter som en smäck på honom.
”Efter mina sju år i folkskolan och ett halvår på en lantmannaskola så gick jag upp till Tabergs Yllefabrik och frågade efter jobb. Det var så man gjorde på den tiden. Inget konstigt med det. Jag fick jobb och jag lärde upp mig till vävare på fabriken”, berättade Sven-Erik Pettersson.
Sven-Erik har många strängar på sin lyra. Bakgrunden till att vi träffades var ett mejl som han skickade till mig. I mejlet klagade han på att lokaltidningarna i Finspång – däribland Folkbladet – nästan aldrig besökte och rapporterade från Naturskyddsföreningens föredrag i Finspång.
”Det borde ni göra. Vi har ett bra program med mycket intressanta föredragshållare vars ämnen och kunskaper säkerligen intresserar en stor del av era läsare”, sa Sven-Erik Pettersson till mig.
Jag kan inte annat än att hålla med honom. Naturskyddsföreningen i Finspång har onekligen ett utbud och program som heter duga. Lägg därtill att det allra mesta i programmet – undantaget är lite längre utflykter och resor – är avgiftsfritt för besökarna.
Av det som redan varit under säsongen grämer det mig till exempel att jag missade föredraget den femte november då Anders Stuxberg från Siemens i Finspång berättade talade om frågorna ”Vilken plats har gasturbiner i ett miljövänligt elsystem?” och om ”Förnybara bränslen för gasturbindrift.”
För att nu inte tala om den 23 oktober då det anordnades en resa till Norrköpings Naturskyddsförenings visning av naturfilmaren Ingemar Linds ”Min vän fjällräven.”
Av det som kommer under vintern/våren nästa år kan jag särskilt nämna kvällen 28 januari då LRF: s genomsympatiske och kloke Östgötaordförande Peter Borring kommer till Naturskyddsföreningens möte i Biblioteket. Peter Borring ska tala om marken under våra fötter. ”Räcker marken till för vår försörjning”, är temat för Borrings medverkan hos Naturskyddsföreningen i Finspång.
1966 kom Sven-Erik Pettersson och hans blivande hustru till Finspång. Flyttlasset gick från ett jobb hos Lantmännen på Gotland. Arbetet som lockade var uppdraget som ”Färghandelsföreståndare”. Vare sig han eller hustrun hade någonsin varit i Finspång och de visste inget om orten i förväg. Vad han kommer ihåg så var det väl "någon som tipsade" om ett lämpligt jobb på fastlandet vilket passade den unga familjen bra då de ville söka sig bort från ö-livet.
”Jag kom tidigt att bli intresserad av såväl politik som av naturen. När man blir äldre och så att säga har facit i hand så ser jag nog på mig själv som en entreprenör i första hand. Jag vill framförallt att det ska hända saker och ting som förbättrar livet i stort och smått. Det är uppbyggnadsfasen som är mitt största intresse. Handen på hjärtat och ärligt talat så har förvaltande aldrig varit min melodi”, sa Sven-Erik Pettersson.
Sven-Erik är den sortens människa som lätt blir ordförande i olika sammanhang.
”Jag gillar föreningsliv kort sagt”, sa Sven-Erik.
Vilket väl är en underdrift från hans sida. Som 14-åring drog han igång sitt folkrörelseliv i Scouterna. Därefter kom det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU med ordförande uppdrag i såväl Taberg som Visby och med distriktsstyrelseposter i både Jönköping och Östergötland. Han har även varit fackligt engagerad i dåvarande Textilarbetareförbundets avdelning fyra i Taberg. I Finspång har Sven-Erik lagt ungefär 20 år vardera i Simklubben och Naturskyddsföreningen.
”Jag har också suttit i Skolstyrelsen i Finspång i sammanlagt nio år”, berättade Sven-Erik Pettersson för mig.
Han har gjort så otroligt många och olika saker.
Yrkeslivet har till stor del dominerats av färgbranschen i olika tappningar och kulörer. Han har arbetat som säljare och konsult och har rest en hel i landet men familjen har hela tiden haft Finspång som hemmaplan.
"När alla barn var utflugna så flyttade vi från Finspång och ut till Hällestad där vi trivs väldigt bra och där naturen är in på knuten", sa Sven-Erik och berättade att hans bästa svampmarker är inne i vargreviret.