Mostafa har fått jobb. En provanställning på 6 månader som sedan övergår i en tillsvidareanställning när arbetsplatsen lärt upp honom och han visat att han bär yrket.
Mostafa tar studenten från ett yrkesprogram inom lärlingsutbildningen i juni i år, men har redan skrivit på sitt anställningkontrakt. Tack vare lärlingsutbildningen har elever chansen att visa sin kapacitet och bli anställningsbara måndag efter studenten.
Fantastiskt för den unga människan och en vinst för samhället, som får en nybakad skattebetalare.
Jag blir lika glad varje gång. Men när det gäller Mostafa känner jag också en oerhört stark lättnad. För honom handlade anställningen om liv eller död.
Född i Iran av mamma med afghanskt medborgarskap, med en barndom, som inget barn skulle behöva uppleva och en traumatisk flykt därifrån utan att veta var han skulle hamna i världen har han endast uppehållstillstånd tack vare gymnasielagen som säger att han blir utvisad till Afghanistan, om han inte lyckas skaffa en tillsvidareanställning inom 6 månader efter sin studentexamen.
Till Afghanistan.
Där han aldrig varit och där han inte känner någon.
Till Afghanistan. Trots att UD avråder alla resor dit, inte på grund av covid, utan säkerhetsläget.
Till Afghanistan, en av världens farligaste platser. Nu blev det inte så, tack och lov. Han kan stanna i Finspång, arbeta och försörja sig själv. Mest glad är han för att han för första gången i sitt liv kommer att kunna bestämma var och hur han ska bo och leva.
Det är förstås många människor i världen som inte kan påverka var de ska ha sitt hem. Till exempel när migrationsverket avvecklar alla sina hyreslägenheter i Finspång drabbas många familjer som fått avslag på sina asylansökningar, men inte kan utvisas ur Sverige just nu på grund av pågående pandemi.
I väntan på utvisning ska de flyttas till annan ort där migrationsverket har lägenheter eller förvar. De får ta med sig en packning på max 25 kilo.
Enligt Rädda Barnen finns det sammanlagt 115 barn i familjerna som ska flyttas från Finspång för att mellanlanda på annan ort under obestämd tid, innan de kan utvisas ur landet.
En av familjerna består av mamma och tre döttrar. Den äldsta dottern går nu i årskurs 2 på gymnasiet. Hon kommer alltså inte att få gå färdigt sin gymnasieutbildning och kommer att utvisas till Afghanistan tillsammans med sin mamma och sina systrar.
Till Afghanistan.
Ett land i inbördeskrig som tagit 40 000 civila människors liv sedan 11 september 2001. Ett land där nu internationella styrkor dras tillbaka, samtidigt som talibanernas rent ut sagt kvinnofientliga politik och inflytande ökar igen.
I veckan hade jag förmånen att se Danjin Malinovics teaterföreställning ”Var är mitt hem?” som skolteater på Kulturhuset.
Det skådespelaren berättar är självupplevt. Pjäsen handlar om krig, våld och flykt för att hitta ett tryggt hem. Hur han tillsammans med sin familj tvingades fly från kriget i Bosnien på 90-talet, till Kroatien, till Ryssland, till Sverige och hur de under tre år flyttades runt till olika orter i Sverige innan uppehållstillståndet var klart och Danjin och hans syster kunde börja svensk skola.
Det finns stunder av föreställningen, då jag inte kan hejda mina tårar men faktiskt också händelser som bjuder till skratt.
Jag såg pjäsen tillsammans med min vän Suada som har många liknande upplevelser som Danjin. Idag är Danjin 35 år och har valt att bo i Göteborg.
Att Danjin och Suada blivit två vuxna och kloka personer trots allt de varit med om och att de vill dela med sig av sina historier ger ändå någon sorts hopp.
Artikel 27 i Barnkonventionen: Barn har rätt till skälig levnadsstandard, till exempel bostad, kläder och mat.