Det var 13:e året skolan hade den här Nobelhögtiden. Professor emeritus Bengt-Harald Jonsson vid Linköpings universitet berättade om de tre kemipristagarna och den forskning och de upptäckter som ligger bakom att de fick priset.
Men kvällen i Bildningen började med mingel och snittar.
– Det ger oss lite festkänsla att klä upp oss och skapa gemenskap i arbetslaget, säger Ann-Catherine Oweling, lärare i matte och fysik.
– Men det viktigaste är att knyta kontakter med forskningen och universitetet, fortsätter hon.
Samtliga tre årsklasser vid naturvetenskapsprogrammet var på plats och för avgångsklassen blir det snart aktuellt att välja framtid.
Isabelle Larsson-Trygg går i trean och tänker fortsätta läsa.
– Min dröm är att bli läkare, men absolut att jag ska plugga vidare. I nästa vecka ska vi till Universitetsmässan i Stockholm för att få en inblick i universitetslivet, berättar hon.
Hon såg fram mot föreläsningen och få ytterligare inblick i årets kemipris.
För Bengt-Harald Jonsson, professor i molekylär bioteknik, var det lite nervöst att se alla ungdomar strömma in i lokalen.
– Men det är kul att prata för studenter utan att känna till deras bakgrundskunskaper. Det är en utmaning.
Han hälsades välkommen av Ann-Catherine Oweling och skolans nya rektor Tangra Brussander, som gladde sig åt att man i 13 år haft den här Nobelkvällen.
Professor Bengt-Harald Jonsson må vara emeritus, men arbetar fortfarande en hel del, framför vintertid.
– Just nu håller jag på att försöka hitta effektiva enzymer för produktion av till exempel biogas. Jag försöker isolera dem från ursprunget som kan finnas i exempelvis en komage.
– Min bakgrund är annars att studera proteiner och framför allt enzymer och se hur deras aktivitet är kopplad till strukturen och med vilka delar av de här stora proteinerna de samverkar och är viktiga för det som de utför.
En arbetsbeskrivning på Nobelnivå och kanske förståelig för en elev i naturvetenskapsprogrammet.
När det blev dags för föreläsningen ägnade professorn ungefär halva tiden åt att ge en bakgrund till vad de har gjort.
– Den är ungefär steg nummer tio i en lång utveckling och förstår man inte det så förstår man inte heller vad de har gjort.
De tre pristagarna, amerikanerna Frances H. Arnold, George P. Smith och Sir Gregory P. Winter är spetsen på den här tekniken menade Bengt-Harald Jonsson.
– Det är en genteknik som härmar evolutionen, sade han.
