Elever gjorde temaarbete om anorexi

Malin och Hanna, som i verkligheten heter något annat, går i årskurs nio. I höstas fick deras klass i uppdrag att göra varsitt temaarbete med rubriken tonåringar. Malin valde att göra ett arbete utifrån sina egna erfarenheter av att drabbas av anorexi (självsvält). Hanna, som är Malins vän, gjorde ett arbete om hur det är att försöka hjälpa och stötta en vän som har anorexi. Vid den muntliga redovisningen slogs deras arbeten samman. Tillsammans med ytterligare en elev som gjort ett arbete om Skönhetsideal genomförde de redovisningen. Därefter har de även framfört den muntliga redovisningen i flera klasser. Med sina arbeten vill de förhindra att fler drabbas av samma sak som Malin gjorde.

Började i sjuan
- Det började på våren i sjuan. Jag påverkades av idealen. Jag fick för mig att jag var tjock. Det var inte så farligt och jag skulle bara gå ner några kilon. Jag drog ner på glass, godis och kakor. Jag märkte inte vad som hände och började dra ner på all viktig mat också. Under sommaren utvecklade jag svåra ätstörningar, berättar Malin. Under sommarlovet var hon ofta själv hemma och kunde själv bestämma hur mycket hon skulle äta.
- Jag blev mer och mer fixerad och jag vägde mig mer och mer. Jag ljög om vad jag ätit och sa att jag precis hade ätit om mina föräldrar ville att jag skulle äta, säger Malin.
Hon började också träna mer och mer. Ibland låste hon in sig på toaletten för att göra situps när ingen såg. På morgonen, då resten av familjen gått hemifrån, kunde hon springa hysteriskt upp och ner i trappan. Ju fler gånger hon hann, desto bättre kände hon att hon var.
I Malins närhet fanns vännen Hanna, som till en början inte förstod vad som höll på att hända.
- Jag borde ha förstått, det fanns så många tecken, säger hon nu.

Berättade allt
Till saken hör att Malin och Hanna hade en vän som tidigare hade drabbats av en ätstörning så de visste vilka tecknen var. Men kanske var det just för att det hade hänt en vän nyligen som det var så omöjligt att förstå att det skulle kunna hända igen.
När skolan började efter sommarlovet hade Malin gått ner åtta kilo.
- Jag var så stolt när jag kom till skolan.
Kort därefter insåg Hanna och den andra vännen vad som höll på att hända med Malin. De ställde henne mot väggen och Malin öppnade sig och berättade allt. Malin lovade att berätta för sina föräldrar.
- Jag gjorde det och jag sa att jag hade gått ner, men jag sa inte hur mycket, berättar Malin.
Vännerna förstod att hela sanningen inte hade blivit sagd. Hanna vittnar om det ansvar de kände. Eftersom det var de som visste, var det de som var tvungna att hjälpa. Till slut pratade de med en lärare. Malin fick reda på det och blev väldigt arg.
- Vi fick höra att vi förstorade upp allting. Vi skulle inte lägga oss i. Det var en helt annan tjej vi träffade, berättar Hanna.
Hon beskriver tiden som väldigt jobbig. Malin berättar att hon drog sig undan de två vännerna mer och mer. Det var jobbigt att umgås med någon som visste och som hela tiden kontrollerade vad hon åt.

Professionell hjälp
- Det var fruktansvärt att stå och se på. Vi blev ofta osams och även om vi visste att det inte berodde på Malin utan på hennes sjukdom att hon förändrades så var det jobbigt, berättar Hanna.
Malins föräldrar förstod också att det var allvarligt och hjälpte och stöttade dottern. Så småningom fick Malin komma till BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, för att också få professionell hjälp av läkare och psykolog.
- Då var jag så äckligt smal, höftbenen och nyckelbenet stack ut, men det såg jag inte då, säger Malin.

Upp och ner
En kamp började. Hon gick upp i vikt, men gick också ner igen när hon upptäckte det. Tränade mer och slängde mat när ingen såg. Ett par hektos viktökning var en katastrof för Malin. När julen närmade sig blev hon ordentligt orolig. Julen är en stor mathelg och hur skulle hon klara av det? Nu anser hon att det var under just den där julhelgen som allting vände. Hon kunde äta en hel del och efter jullovet hade hon gått upp fyra kilo. Malin berättar att hon hela tiden fick trotsa sig själv, tvinga sig att äta och på det sättet ta ett litet steg i taget framåt.
Hanna berättar om det första framsteget som hon märkte. Två av de tre vännerna skulle köpa godis. Malin såg på, men plötsligt sa hon till Hanna: "Om jag klarar det här har jag vunnit".

Ett år
- Först förstod jag inte vad hon menade, men så gick hon och plockade ner några godisbitar i en påse. Det var inte många, men hon skulle köpa godis. Då var jag så lycklig att jag hade kunnat börja tjuta, minns Hanna.
Det tog Malin cirka ett år att ta sig ur sjukdomen. Det är ovanligt snabbt, berättar tjejerna, men beror på att det upptäcktes så pass tidigt som det ändå gjorde.
Nu vädjar de till andra ungdomar om att inte börja banta.
- Man börjar aldrig banta med målet att man ska få anorexi, det är en process som pågår länge, säger Hanna.

Information till våra läsare

Elever gjorde temaarbete om anorexi