Efter flykten – så gick det sedan: "Vi är så tacksamma"

I slutet av mars 2022 träffade vi familjen Skoropadsky med Andrey, Antonina och barnen Anna och Russlan. De hade då varit på flykt i en vecka från kriget i Ukraina och lämnat sitt hus och vänner och övrig familj i staden Donetsk. Vårsolen spred värme över stugbyn vid golfbanan i Finspång där familjen bodde de tre första veckorna i Sverige.  

En bild från golfklubbens stugby i mars 2022 när familjen Skoropadsky med Andrey, Antonina, Russlan och Anna hade anlänt till Finspång efter den 3 500 kilometer långa flykten i bil från Donetsk i östra Ukraina.

Foto: Mikael Grip

Migrationsverket placerade dem efter det i Mariannelund i Småland. 

– Där skulle vi bo i ett litet rum för oss fyra och det var fyra duschar på 115 personer. Vi ville inte bo där, förklarar Antonina. 

Lösningen fanns i Finspång.

– Vi hade träffat en mycket vänlig kvinna, Ulrica Broddstedt, på badhuset här i Finspång, som vi hade kontakt med. När hon hörde om vår situation, så erbjöd hon att vi kunde bo i hennes hus i Hällestad under våren och sommaren när hon bodde i sitt sommarhus. Ulrica är vår ängel, säger Antonina som använder sig av det svenska språket med mer och mer lätthet.

"Ulrica är vår ängel", säger Antonina Skorpadsky om Ulrica Broddstedt i mitten på bilden.

Foto: Privat

– Jag måste lära mig ännu mer, så jag kan börja arbeta. I Ukraina jobbade jag professionellt med permanent makeup. Jag vill jobba med det här också, men behöver förbättra min svenska för att kunna kommunicera med kunderna, säger hon.

Att ofrivilligt lämna nära släktingar, sitt eget hus och tillvaron i krigshärjade Donetsk har ett högt pris.

– Att vi kan vara tillsammans som familj är det viktigaste. Men vi har båda våra föräldrar kvar i Donetsk och får bilder och samtal därifrån nästan varje dag. Det är mycket bomber, krig och svårigheter. Humöret går upp och ner, ibland är jag deprimerad. Ulrica är psykolog och jag pratar mycket med henne, förklarar Antonina. 

"Det är mycket bomber, krig och svårigheter. Humöret går upp och ner, ibland är jag deprimerad över situationen i mitt hemland", säger Antonina.

Foto: Mikael Grip

Anna, Andrey, Antonina och Russlan i tvårummaren i centrala Finspång.

Foto: Mikael Grip

Ulrica Broddstedt är inte med när vi möter familjen i deras senaste boende. En tvårummare i centrala Finspång som de flyttade in i under september.

– Vi träffades av en slump, tog en fika, och jag ville och vill gärna hjälpa till så mycket jag kan. Jag kan förstå att de är tacksamma, men jag vill inte att du lyfter fram mig för mycket. Det jag har gjort har jag gjort för dem, säger Ulrica ödmjukt när vi når henne via telefon.

Ulrica beskriver att det utvecklats en bestående vänskap.

– Ja, de har blivit vänner till vår familj. Vi firar högtider tillsammans och jag tror vi förblir vänner resten av livet, berättar Ulrica.

Antonina och Andrey kan inte nog beskriva sin kärlek och tacksamhet till Ulrica Broddstedt.

– Utan henne hade vi kanske varit tillbaka i Ukraina, eller i bästa fall i Lettland där vi har en del vänner. Men helst vill vi stanna här och försöka skaffa oss en framtid i Sverige och Finspång, förklarar Antonina.

Elvaåriga Anna är den i familjen som behärskar det svenska språket bäst.

Foto: Mikael Grip

Barnen Anna och Russlan går i skolan i Finspång. Russlan i åttondeklass på Nyhemsskolan och Anna i femteklass på Viggestorpsskolan.

Anna är den som behärskar det svenska språket klart bäst i familjen. Det går inte att höra någon brytning.

– Jag tycker om att lära mig ett nytt språk, säger Anna.

– Anna kan bäst svenska och mamma är den som pratar mest. Det är inte lika mycket läxor i Sverige jämfört med skolan i Ukraina, säger Russlan med ett leende.

I veckorna kör Andrey lastbil över hela Sverige och sover i lastbilen. Antonina är hemma och ser till barnen och försöker lära sig det svenska språket.

Foto: Mikael Grip

Andrey är den som haft svårast att till sig till det svenska språket.

– Jag jobbar som lastbilschaufför och är borta och sover i lastbilen under veckorna och kommer hem till helgen. Så det har inte riktigt varit läge att lära mig mer svenska ännu, säger Andrey medan Anna förhör sin pappa på några svenska glosor.

Hur framtiden ser ut kan familjen inte svara på.

– Nej, kriget kan ta många år till innan det är slut och jag är inte förhoppningsfull för Ukrainas framtid. Ryssland har fortfarande väldigt mycket folk att sätta in i kriget, säger Andrey.

"Självklart vill vi åka hem om det blir mer säkert och kriget tar slut, vi hade ett bra liv i Ukraina. Men vi trivs bra här och det svenska folket är mycket vänliga", säger Antonina Skorpadsky.

Foto: Mikael Grip

– Självklart vill vi åka hem om det blir mer säkert och kriget tar slut, vi hade ett bra liv i Ukraina. Men vi trivs bra här och det svenska folket är mycket vänliga, säger Antonina. 

Både Russlan och Anna är aktiva i simklubben i Finspång. 

– Vi simmar nästan alltid efter skolan, berättar Russlan. 

"Folket vill ha fred, oavsett om de är ukrainare eller ryssar. Allting handlar om politik och makt", säger Andrey.

Foto: Mikael Grip

Hur är situationen i Donetsk, ett område som Ryssland utropade som självständig folkrepublik 21 februari 2022 och sedan annekterade från och med 30 september 2022?

– Folket vill ha fred. Där lever cirka hälften ryssar och hälften ukrainare plus några andra mindre folkslag. Det handlar bara om politik och makt, det är ingen som lyssnar på folket. Ingen vill ha det här kriget, säger Andrey.