När de två barnen hade blivit några år kändes lägenheten i Djursholm snart lite liten för familjen Oskarsson. Både pappa Anders och mamma Helena hade jobb som civilingenjörer i Stockholm när Anders fick ett erbjudande om jobb på Gränges.
– Han tog jobbet och på vårkanten 1996 flyttade han in på Alléhotellet. Jag var kvar i Stockholm med barnen men rätt snabbt kände vi att vi inte ville leva på det sättet. Innan så visste jag inte att Finspång fanns så att det blev just här var väl inte helt frivilligt kan man säga, säger Helena Oskarsson.
De började leta hus och åkte till Finspång vid flera tillfällen för att titta på olika objekt.
– Det var egentligen en ganska så gräslig historia, det ena huset var värre än det andra och jag kände bara "nej, nej, nej". En vacker dag kom det dock post från mäklaren. När jag öppnade brevet så var det ett papper med en liten bild på ett hus, och lite text. Men direkt så kände jag att det kunde vara rätt, säger Helena.
Helena berättar att huset visserligen var dåligt renoverat och att det gamla sekelskifteshuset från 1913 invändigt hade tagits över av 70-talet. Men hon såg förbi det och hittade takhöjden, de stora fönstren och spegeldörrarna. I samma veva fick även Helena anställning som civilingenjör i Finspång.
– Vi började direkt med att renovera huset. Bland det första vi gjorde var att måla om lite i köket själva, men efter det så har vi bara tagit hjälp av hantverkare, berättar Helena.
Även om kreativiteten och inspirationen fanns hos Helena och Anders så ville de inte göra jobbet själva. De tyckte att det var bättre att det blev gjort "på riktigt".
– Och varenda hantverkare vi har haft här i huset under åren har varit från Finspång. Eller nej! Inte han som gjorde kakelugnen, han var från Norrköping. Men det var bara för att det inte fanns någon här som kunde göra det. Vi värnar om det lokala så Norrköping gör sig icke besvär när det kommer till vår husrenovering, säger Helena och skrattar.
Tricket för att relationen ska överleva den renovering som har pågått i etapper sedan 1996 har varit att alltid bara ta ett rum i taget. Och att jobba åt samma håll.
– "Det ska va' snyggt!", det är det som har fått bestämma renoveringen. Och nu är det bara några smågrejer kvar innan allt är klart. Ibland kan jag gå runt här och tänka att jag verkligen inte vill bo någon annanstans. Jag tänker dö i det här huset, så det så, säger Helena och ler.