"Evaz" mamma Laila kom till Sverige för tre år sedan. "Evaz" tvillingsyster Zafira och syskonen Uria och Friba bor kvar i Afghanistan.
– Det var hemskt. Riktigt hemskt. De som smugglade oss var inga snälla människor, berättar "Evaz" som han vill kallas.
– Det blir enklast så, säger han med ett leende när vi träffas i ett rum på biblioteket där han gör sin praktik två dagar i veckan.
"Evaz" familj tillhör folkslaget hazarer och han växte upp i Ghazniprovinsen i östra Afghanistan. Hazarer är ett folkslag som på olika sätt varit förföljda i Afghanistan.
– Pappa arbetade som lärare i vår by och vi hade det bra med god ekonomi. Men när pappa blev mördad 2014, blev det katastrof för oss.
Mamman samlade ihop så mycket pengar hon kunde för att till att börja med få ut sonen Evazali ur landet. Det var efter pappans död 2014. "Evaz" var då 14 år.
Färden gick till Iran, Turkiet, Grekland och vidare genom Europa till Sverige. Resan tog 20–25 dagar.
– Jag vet inte exakt vilka länder vi passerade eller hur lång tid det tog. Vi blev hela tiden hotade av de som smugglade oss och det var bara att göra som de sa, om man ville överleva. Vi satt ihopfösta på lastbilsflak i mörker i flera dygn utan att kunna se ut, berättar "Evaz".
Att berätta om resan till Sverige är inte lätt, det finns många traumatiska upplevelser som etsat sig fast i minnet.
– Vi fick ingen mat, utan bara vatten. Det var mycket misshandel och kvinnor och tjejer som blev tvingade till sex på olika sätt, säger "Evaz" utan att vika ned med blicken.
Han visste inte till vilket land han var på väg.
– Ett land i norra Europa var allt jag visste. Jag blev avsläppt på Centralen i Stockholm och var både trött, sjuk och dessutom visste jag inte var jag skulle ta vägen. Som tur var kan jag lite engelska och jag förklarade min situation för två poliser som tog mig med till sjukhuset, sedan kom jag i kontakt med Migrationsverket. Efter två veckor fick jag komma till ett ungdomsboende i Finspång, då kände jag mig trygg för första gången på länge.
"Evaz" ser Finspång och Sverige som sitt nya hem. "Det är i Finspång jag vill bo och i framtiden också skaffa familj och hus". "Det är hemma för mig", säger han.
"Evaz" började på Grosvadskolan och försökte lära sig det svenska språket både i skolan och på fritiden.
– Personalen på ungdomsboendet var mycket bra. Efter ett och ett halvt år fick jag permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Oron för familjen som var kvar i oroligheterna i Afghanistan fanns och finns dock ständigt närvarande.
– Jag fick ingen kontakt med min mamma under lång tid. Jag skrev på Facebook att jag saknade min familj och jag la också ut mitt mobilnummer. Två år efter att jag kommit till Sverige så ringde min mamma mig. Jag sökte asyl för mamma och mina systrar att de skulle få komma till Sverige och leva med mig. Men det gick inte. Det var bara min mamma som fick komma.
2017 återförenades "Evaz" och mamma Laila i Finspång, där de bor tillsammans. "Evaz" tvillingsyster Nazifa, 20, Uria,18, och Friba, 16, bor kvar i Afghanistan.
– De har flyttat till norra delarna av landet och delar på två rum. Mamma och jag skickar pengar, så de kan överleva. De går i skolan och jag har sagt åt dem att de måste jobba hårt för att lyckas.
Att lära sig svenska och komma in i samhället har hela tiden varit viktigt för "Evaz".
"Evaz" stora dröm är att hans systrar någon gång ska kunna flytta till Sverige.
– Det kostar mycket pengar för att det ska bli verklighet, pengar vi inte har. Men jag kommer att satsa allt i mitt nya land och jag har ingen längtan till Afghanistan. Jag har det jättebra här. Det är i Finspång jag vill bo och i framtiden också skaffa familj och hus. Det är hemma för mig, säger Evazali "Evaz" Kohanzadeh med eftertryck.