Annika Sandberg får då och då höra att hon har blivit annorlunda sedan hon fick ett nytt hjärta.
– Det har jag nog, men det är svårt att säga vad det är som är annorlunda. Jag värdesätter livet och ser annorlunda på det nu än vad jag gjorde förr. Jag känner det i mig, men det är väldigt svårt att förklara hur, berättar hon.
Det hela började 1986. Annika var ute och gick i skogen. När hon kom fram dit hon skulle kände hon att hon inte orkade andas. Det tog emot. Hon åkte till lasarettet i Finspång dagen efter. Annika berättar att läkarna misstänkte att det var lunginflammation och hon fick antibiotika för det.
– Nu efteråt kan jag tänka att om de hade sett från början vad det var så hade det kanske inte blivit såhär jobbigt.
För det var inte lunginflammation hon hade. Utan kardiomyopati. Det är en sjukdom i hjärtmuskeln, som gör att muskulaturen blir trött och hjärtat orkar inte pumpa ordentligt. Dessutom växer det och blir förstorat.
När det upptäcktes blev Annika skickad till hjärtintensiven i Linköping, där hon låg i tio dagar. Sedan började en utredning med vilka mediciner hon skulle ha.
Fram till 2003 åt hon medicinerna. Men det var i augusti 2002 som hon fick veta att hon behövde ett nytt hjärta, för hennes egna skulle inte orka så mycket längre.
En tid med mycket undersökningar följde, för att Annika skulle bli godkänd för att få göra en hjärttransplantation.
– Det var väldigt mycket åkande in och ut på sjukhuset, ibland blev jag inlagd några dagar, säger Annika.
Hon fick också pacemaker som skulle hjälpa hjärtat att slå. Tre stycken med olika styrkor, men ingen av dem hjälpte.
Annika blev godkänd för hjärttransplantation och 11 juli 2003 fick hon sin sökare. En sådan som piper när det finns ett passande hjärta redo.
Det tog bara elva dagar, sen pep den.
Klockan var 00.30. Sökaren pep och Annika fick ett samtal om att det fanns ett hjärta redo för henne på Lunds universitetssjukhus och att en taxi stod utanför och väntade på henne. Med ambulansflyg- och bil kom hon till sjukhuset i Lund vid fyratiden och klockan sju opererades hon.
Sedan minns hon inget förrän hon vaknar upp ett par dagar senare. Hon ville relativt snabbt resa på sig och hon började gå i korridorer och i trappor för att komma i gång.
– Jag blev pigg rätt så fort. Jag kände en skillnad mot hur jag var innan. Allt blev lättare, jag blev piggare och orkade mer.
På bordet bredvid sängen hade hon en bild på sitt ena barnbarn, Wilma. Hon var då fyra år. Wilma var utklädd till Pippi Långstrump och visade upp för kameran hur stark hon var.
– Jag tittade ofta på den bilden och tänkte ”Så stark ska jag bli”.
Den första tiden efteråt var väldigt känslig, berättar Annika. Dels var risken för infektion stor, så det var viktigt att hon var noga med bland annat matlagning och handhygien. Hon berättar också att hon var mer känslomässig.
– Jag kunde bli ledsen för det mesta och tog åt mig mer. Det är inte lika känslosamt i dag, men det finns fortfarande kvar. Det är andra känslor nu. Jag tar inte allt för givet längre.
Några tankar om vem personen som donerat sitt hjärta var har hon inte direkt haft.
– Jag tänker mer att jag är tacksam för den som donerat sitt hjärta och att jag fick ett nytt. Men man får aldrig reda på vems det var innan och det kvittar egentligen.
Men däremot är det mycket möjligt att hon vet vem som har hennes gamla hjärtklaffar. För efter transplantationen fick Annika en förfrågan om de fick ta hjärtklaffarna från hennes gamla hjärta. Hon svarade ja. Efter ett tag kom det in en man på sjukhuset som precis blivit opererad med nya hjärtklaffar.
– Åh undrar om det är mina, tänkte jag då, berättar Annika.
Operationen har gett henne ett ärr längs bröstet och magen. Många som ser det frågar Annika var hon har gjort, när hon berättar blir de flesta fascinerade. Hon säger att hon inte lider av ärret på något sätt.
– Jag är mer stolt över det. Jag har fått ett nytt hjärta och jag lever.