När vi är unga, till och med som små barn, har vi stora drömmar om livet. Min uppfattning av små barns drömmar om framtiden, har bara positiva toner. De vet precis vad de vill jobba med när de blir stora, de lever i en drömvärld där de bara ser möjligheter. Det är arbeten som de egentligen inte vet så mycket om men som kanske någon i deras närhet har eller något som rör deras intressen. Det kan vara att jobba med något som de tycker om, något som de fantiserar om för i deras värld finns bara möjligheter, inga hinder. Jag har stor respekt för Greta Thunberg och hennes arbete för den globala miljön, ett livsviktigt arbete. Men jag är mycket osäker på om de barn som går i hennes fotspår, förstår det budskap som Greta vill få fram med sitt arbete.
Vartefter dessa barn växer upp, växer det även upp hinder för deras drömmar, det är hinder som till vardags kallas verklighet. Jag har hört att det talas om att antalet unga vuxna ökar hos kronofogden, på grund av att de under sin uppväxt inte fått klart för sig vad saker och ting egentligen kostar. De är vana att ha tillgång till alla möjliga bekvämligheter som de tar för givet. Men när de sen själva ska stå för kostnaderna, för dessa bekvämligheter, upptäcker de hur stora och många dessa kostnader är. Kan det vara så att vi numera curlar våra barn under deras uppväxt genom att förse dem med alla möjliga tillgängligheter, för att de inte ska må dåligt av att inte hänga med i den galopperande utveckling vi har inom till exempel it-världen? Många gånger köper vi våra barn, istället för att ge dem tid. Vi har alltid levt i en värld som ständigt är i förändring men jag har uppfattningen av att den förändringen numera sker med snabbare hastighet och är mer kostsam på mer en ett plan.
Vi är alla unika på så många olika sätt men inget kan reta upp omgivningen så mycket som någon som sticker ut, som inte faller in i strömmen. Det här kan beröra både val vi gör i kärlek, arbete, livsstil och mycket annat. Vågar vi stå emot strömmen och gå den väg vi själva vill och den som vi drömmer om? Långt ifrån alla vågar det och de som vågar vara annorlunda kommer upptäcka att den vägen kräver mer av sin chaufför. Ta till exempel dokusåpan Robinson som just nu går på tv. Där fanns en person som inte var rädd för att säga vad han tyckte och gjorde det för att testa hur det skulle komma att tas emot. Han sa att han gjorde det som ett spel i spelet, för hela dokusåpan är ett enda spel, ett spel på många olika plan. Det handlar om tävlingar där det i en del krävs styrka, i en del krävs det samspel med andra och en hel del andra förmågor. Det handlar även om det sociala spelet och i mina ögon är det i det spelet som de största krockarna utspelas. Det är många av deltagarna som går in i spelet med en klar vision om hur de kommer att spela det spel de har framför sig. Men när vecka efter vecka läggs på varandra, tuffa veckor med minimalt av mat och sömn, med kyla och tuffa fysiskt krävande tävlingar, kommer det fram andra sidor hos deltagarna än de som de haft de första dagarna. Kanske de inte märker det själva, men de runtomkring och kanske även vi tittare, märker stora skillnader. Tänk vad lite mat och god sömn kan gör med oss, brist på detta kan ta fram sidor hos oss som vi inte visste fanns. Jag tror även att vi är bra på att se andras negativa sidor, men vi har svårare att se våra egna.
En del människor har sina känslor på utsidan av kroppen, andra låser in dem djupt inne i själen. Hur vi tacklar sorg är så personligt och det är något vi måste respektera varandra för. Visst finns det många som behöver hjälp med att klara sig igenom en stor sorg men det är lika individuellt som så många individer vi är. Så olika vi tar sorgen till oss, så olika bär vi sedan sorgen med oss. När man upplever en förlust av den större sorten kan det kännas som om man aldrig kommer att vara glad igen, aldrig kommer kunna skratta. Men bara för att man skrattar betyder det inte att man glömt det man sörjer. Efter en sorg går livet vidare, det bara är så och ett liv innehåller både skratt och gråt, även om insidan bär på djupa sår.
Det kan vara skönt att få gråta, att kunna gråta är en styrka, en styrka av att kunna visa sin sårbarhet. Man kan gråta i flera olika känslosammanhang, av glädje, av ilska, av sorg, av smärta och smärtan kan även den komma till oss på olika sätt. Vi kan känna smärta av fysisk karaktär och även en smärta av förlust och av sorg.
Känns det här igen? Pojkar, män, ska inte gråta, då är de svaga och veka. Varför är det så, att det skulle vara sämre att en man gråter än att en kvinna gråter? Jag har flera olika hypoteser om det, men med mina frågor vill jag väcka frågan i dig och du behöver inte berätta för någon, bara tänka till.
Att gråta ut ordentligt kan kännas skönt, ett sätt att tömma kroppen på den sorg som gråten syftar till. Jag har även läst att det finns forskare som hävdar att man genom att gråta gör sig av med onödiga kemikalier som samlats i kroppen när man stressar. Att gråt kan utlösa hormoner som minskar smärta och som gör oss gladare, att det känns befriande att släppa ut det som vi bär på genom de tårar som rinner nerför kinderna. Ibland kan vi gråta utan att vi ens själva vet om varför, att gråta kan vara både befriande och besvärande. Alltså anser jag att är det hälsosamt att kunna gråta, även om det inte alltid kan kännas passande.
Gråt kan även vara ett användbart verktyg, dock inte alltid på ett fördelaktigt sätt. Riktigt små barn använder gråt för att kommunicera med oss när de inte på något annat sätt kan tala om att de är hungriga eller trötta. Ett annat användningsområde är att få känna medlidsamhet och utnyttja tillfällen att få sin vilja fram.
Tänk nu tillbaka i tiden, på när du var liten. Blev ditt liv som du drömde om? Har du vågat gå din egen väg för att vara den person du vill vara? Kanske de tankar du nu får väcker starka känslor och då är det fritt fram att använda dem, tårarna.