Då var det dags för ett nytt eländesår.
Antingen småduggar det eller så kommer det ner snöblask som blir modd och hästarna står i lera upp över karlederna. Hunden och jag är trötta sedan nyårsnatten då det inte gick att sova på grund av smattrande smällare utanför fönstret. Skräpiga fyrverkerirester ligger fortfarande spridda över hela samhället.
Kylskåpet innehåller mest matrester, som halvbrända toast utan löjrom.
Bilen är trasig och jag måste cykla i det blöta ovädret, för att ta mig någonstans.
Gick ni på det?
Jag bara skojade (även om detaljerna är sanna, hahaha).
Sådär negativ är jag såklart inte. Ett nytt år taggar för nya möjligheter. Jag rycker upp mig och bli mer kreativ, mer hälsosam och snällare.
Ibland, ofta när jag är ute med hunden eller har ett barnbarn med mig, möter jag någon som börjar prata.
– Jag känner igen dig. Du skriver artiklar i Folkbladet.
– Nja, är du säker på att det är jag? Jag skriver krönikor i Folkbladet.
Sedan får jag ibland förslag på vad jag ska skriva om i nästa krönika.
Det kan vara saker som personen tycker är fel, dumma eller fördjävliga i Finspång eller i Sverige.
– Nja, jag vill gärna skriva lite positivt. Jag vill se en spiral av goda idéer och handlingar som leder till jämställdhet och människors lika värde.
– Det där lät tråkigt. Kan du inte skriva om dina resor då? Det vore inspirerande att läsa nu när coronapandemin snart är över och vi vill ut och resa igen. Förresten, har du aldrig blivit sjuk på de där resorna, eller rånad eller …
Jodå. Det tog ett halvår för magen att uppföra sig normalt efter en Indienresa.
I Kap Verde blev jag så sjuk att jag låg på golvet och hallucinerade. Jag såg hästar och hundar komma springande i
badrummet.
När jag skulle med planet hem fick jag träffa en läkare som gav mig en spruta i skinkan. Den skulle stoppa upp diarré och kräkningar under de timmar som flygresan skulle ta.
Jättebra spruta. Den verkade i knappt en timme.
Resten av flygresan hängde jag på planets toalett. Bokstavligen hängde.
Väl hemma i Sverige blev det isolering på Vrinnevisjukhuset.
Jag fick inte ens behålla en klunk vatten och kroppen var så uttorkad att den värkte inifrån.
Jag fick insikten att dö av svält och törst gör riktigt ont. Läkarna rev sig i håret. Där låg jag med dropp och antibiotikakurerna hjälpte inte.
Jag var riktigt rädd att jag inte skulle överleva, men efter 6 veckor vände det plötsligt och jag blev frisk.
Några år senare blev jag sjuk en natt i Ghana. Jag låg och mådde illa och lyssnade på råttorna som sprang runt i några kvarglömda kastruller på innergården.
Plötsligt mådde jag VÄLDIGT illa och var TVUNGEN att vingla ut i den becksvarta natten mot utedasset.
Min snälla make ledde mig, men när jag svimmade tappade han taget och jag ramlade i backen med duns, brak och skrap. Magen repade sig efter bara något dygn men ett finger var brutet och halva ansiktet uppskrapat.
Intensivvårdsavdelningen i Köge i Danmark har jag också legat inlagd på, efter en ordentlig allergichock. Det där är nog mina top 4-sjuk-utomlands.
I Vietnam blev vi avlurade på motsvarande 5 000 kronor vid en taxiresa. Ett par gånger har jag haft vapen riktade mot mig, men de berättelserna får inte plats i den här krönikan.
Ni kanske inte blev jätteresesugna? Men om pandemin och restriktionerna ska fortsätta under 2021, så kanske jag bara har hjälpt er att uppskatta er egen bakgård. Bra va`!
Men ärligt talat, kan vi inte bara ge varandra i nyårslöfte, att vi alla finspångsbor blir ännu snällare och positivare?
En finspångare kastar aldrig en fimp på marken.
En finspångare tar alltid upp bajs efter sin hund.
En finspångare är alltid vänlig och hjälpsam mot alla människor.
En finspångare anstränger sig alltid för att vara ”sitt bästa jag” och ser möjligheter och engagemang i utmaningar.
Den där positiva spiralen, ni vet. Tänk när Finspång blir känt för att vara Sveriges mest humana kommun och människor står i kö för att få flytta hit! Och den äkta medmänskligheten fortsätter att sprida sig över världen …
Anna Hellerstedt