På vardagsrumsbordet står en liten blå plastlåda, täckt med ett tunt nättyg. Frida Knutsson lyfter på det och plockar upp tre pyttesmå igelkottsungar. De hittades övergivna efter att deras mamma dött.
– Vi har målat olika färger på dem för att vi ska veta vem som är vem. Det är viktigt så att alla tre får i sig rätt mängd mat, allt ska sedan föras in i deras journaler, säger hon.
Att dessa små krabater hamnade i ett hem i Finspång, för dagen tillsammans med två harungar, som knaprar på knäckebröd i en bur i hallen och ytterligare en handfull lite större igelkottar i burar på tomten, beror helt enkelt på Frida Knutssons kärlek till djur. Det startade med ett försök att rädda livet på en näbbmus med mun-mot-mun-metoden. Idag har de sjukvårdande kunskaperna spätts på rejält.
– Jag började lite smått 2011 genom en Facebookgrupp där jag gav tips och råd på hur man kunde hjälpa vilda djur som inte klarade sig på egen hand. Efter att jag gått en utbildning på KFV – Katastrofhjälp fåglar och vilt – ville jag satsa mer seriöst, förklarar hon.
Och maken Magnus Lundin, som även han har gått utbildningen, hakade på. Resultatet blev Viltjouren i Östergötland.
Efter beslut hos länsstyrelsen har nu paret tillstånd att ta hand om sjuka och skadade ekorrar, harar, igelkottar, kråk- och duvfåglar. Kravet är dock att de måste samarbeta med en veterinär, vilket de också gör. När djuren är starka nog att klara sig på egen hand släpps de ut i frihet.
– Några av igelkottarna har hamnat i Stockholms skärgård. Skansens Jonas Wahlström hörde av sig och ville placera ut några där så vi var upp med sju stycken nyligen. På öarna lever de tryggt, säger Frida.
Behovet för den här typen av insatser är stort. Det kan både Frida och Magnus skriva under på. Det kan komma upp till 50 samtal per dag om allt i från halta duvor till föräldralösa igelkottar och sargade ekorrar.
– Från början åkte vi runt och hämtade djuren, men det gör vi inte idag. Vi har inte tid, säger Magnus, som jobbar heltid på Sapa. Även Frida jobbar heltid, som p-vakt i Norrköping.
Men det är inte bara tiden som är dyrbar. Veterinärbesök och djurmedicin är inga roliga utgifter. Och allt bekostar Frida och Magnus ur egen ficka.
– Vi har sökt bidrag från alla möjliga håll, men fått nej. Det är konstigt för vi gör ju en insats för djur som egentligen är allas, tillägger Frida.
I medicinskåpet finns bland annat antibiotika, droppar till gasfyllda små magar på harungar och ögonsalva som kostar skjortan. Lägg därtill det strö och den mat som krävs. Det tär på plånboken.
Så är det dags att ge de små igelkottsungarna ett mål mat. De gapar utan protester när det serveras välling ur flaska.
Lite mer oroade känner sig Frida och Magnus för en av harungarna. Den tappar pälsen och öronen verkar ha drabbats av någon åkomma. Det blir sannolikt ett samtal till veterinären.
Finns det några smådjur som ni inte vill ge kärlek på det här sättet?– Fästingar, svarar Magnus snabbt och Frida fyller på med spindlar.
Drömmen för paret är att de ideella insatserna ska leda fram till ett "riktigt" jobb med inkomst och anställda.
– Vi behöver även mer utrymme, en annan plats att ha djuren på, med det har vi ju inga pengar till. Vi blev dock väldigt glada när det kom in 4 000 kronor på vårt konto efter att en följare gjort en insamling på Facebook. Sånt värmer verkligen, säger de.
