Då hände det oväntade
Journalisten Elisabeth Sandlund vet precis när hon blev kristen: den 24 augusti 1999 i Sankta Klara kyrka i Stockholm. Efter att ha varit ointresserad av Gud och kyrkan hela sitt dittillsvarande liv, var detta inte helt lätt. Tvärtom var Elisabeth både rädd och förvirrad i början.
Cirka 70 kvinnor lyssnade när journalisten Elisabeth Sandlund berättade om hur det oväntade skedde i hennes liv. FOTO: GUNNAR JOHANSSON
Foto:
Hon berättade om sig själv och sitt liv under rubriken "Att drabbas av det oväntade". Cirka 70 kvinnor lyssnade till hennes berättelse.
Det är historien om en vetgirig och ifrågasättande flicka, som växte upp till en hårt arbetande, aktiv, analytisk och mycket kompetent ekonomijournalist och tvåbarnsmamma. En kvinna som levde ett krävande men berikande liv, men som efter många år kände att något var fel.
- Det första oväntade hände 1983 och var egentligen väntat, börjar Elisabeth Sandlund berätta. Vi hade vetat det i nio månader.
"Obegripligt prat"
1983 födde Elisabeth sin andra dotter, ett efterlängtat barn, som efter några år visade sig ha en utvecklingsstörning. Det var när dottern konfirmerades 1999, som den andra oväntade saken drabbade Elisabeth.
- Jag växte upp i en vanlig svensk familj som gick i kyrkan nån gång ibland, vid dop eller när nån gifte sig. Jag tyckte det var obegripligt prat och fint med de tända ljusen.
I småskolan hade dock Elisabeth en okomplicerad barnatro - som helt och hållet berodde på tant Olga - läraren.
- Om tant Olga sa att Gud fanns, ja då var det så. När vi flyttade från Norrbotten till Stockholm, då försvann min barnatro. Utan dagligt inflöde rann den av mig och jag saknade den inte. Däremot saknade jag skidföret.
Svek
Redan som tolv-åring hade Elisabeth bestämt sig för att journalist var yrket för henne. Hon ville skaffa sig så mycket skiftande kunskaper som möjligt, det var bra för en journalist. Det var skälet till att hon valde att åka på konfirmationsläger - för att lära.
Men när den unga Elisabeth inte ville konfirmera sig trots allt, eftersom hon inte trodde på Gud, blev reaktionen inte vad hon trott. Hon hade förväntat sig att prästen skulle respektera hennes ärlighet. Han blev förskräckt, och sade att hon bara skulle vara tyst under trosbekännelsen, så skulle det inte märkas.
Trycket från vuxenvärlden gjorde att hon genomförde konfirmationen, men hon kände att inte ens prästen tog tron på allvar. Varför skulle då hon göra det?- Jag mådde dåligt, kände att jag svikit mig själv.
Motviljan försvann
Elisabeth kände ett förakt mot kristendomen och fick svårt att gå in i kyrkor, även som turist.
Hon gifte sig med en man som var ännu mer sekulariserad än hon själv. Hon utbildade sig, började arbeta på Svenska Dagbladets näringslivsredaktion, där hon stannade i drygt 25 år.
- Under 80-talet hade motviljan mot kyrkan gått över, men jag var fortfarande ointresserad. Vår äldsta dotter ville konfirmeras, för att hennes kompisar gjorde det, men det satte inga djupare spår.
Elisabeths yngsta dotter Ulrika ville också konfirmeras och var på ett läger i Stockholms skärgård.
Krav
Under denna tid hade hon börjat känna att hennes liv inte var bra. Hon kände sig som en maskin, som skulle uppfylla andras krav. Själv hade hon ingen att gå till, och det fanns ingen ände på kraven. Nu börjar vi närma oss det andra oväntade i Elisabeths liv.
- När konfirmanderna hade tagit nattvarden var det dags för oss andra, alla reste sig, utom vår familj. Då tänkte jag hur ledsen Ulrika skulle bli när ingen av oss gick fram. Så jag gjorde det.
När det blev Elisabeths tur, var brödet slut och medan prästen hämtade mera förflöt ungefär 20 sekunder. Under dessa 20 sekunder hände det.
Visshet
- Jag bara visste att jag inte gjorde detta för min dotters skull, som jag trott. Det var för min skull. Det var ingen röst som ljöd, ingen eldskrift på väggen. Det var bara en total förvissning. Jag blev vettskrämd.
Elisabeth försökte tänka bort det som hänt. Under sömnlösa nätter försökte hon bli av med sin upplevelse, utan att lyckas. Hon hade haft fel. Gud fanns. Men det gjorde inte saken lättare.
- Det blev värre, jag var övertygad om att Gud inte skulle förlåta mig att jag förnekat honom. Ibland var jag lycklig men ofta var det svårt.
Elisabeth definierade sig ännu inte som kristen och hon berättade inget för någon. Hon besökte olika kyrkor i Stockholm, men vågade inte gå till samma, eftersom hon inte ville bli igenkänd.
24 augusti
- Den 24 augusti gick jag till Sankta Klara kyrka. Där uppfylldes jag av förvissning: Här ska du stanna, här får du hjälp.
Och det fick hon. Hon beskriver det som att ångesten rann av henne och att det kändes självklart.
- Den dagen blev jag kristen. Och det kan hända alla - det hände mig.
Så jobbar vi med nyheter