"Det var västra mot östra sidan. Det var riktiga fajter", säger Sören Cratz om uppväxten och fotbollsmatcherna mellan de två delarna av Finspång.
Han var uppe i Degerfors tidigt inför fotbollssäsongen och ställde upp på kampanjen "Tro på det".
Det skulle bli en kul grej.
Sören Cratz som fört klubben från dåvarande division 2 till allsvenskan på 1990-talet, tillsammans med spelare från förr.
Den sportsliga framgången har trillat in, nu ser det ut att bli en favorit i repris på Stora Valla. Det lilla brukssamhället, har börjat våga säga utåt, att de tror på det.
Allsvenskan.
– De har bara fått stryk två gånger i superettan. Det är jättebra gjort. De trodde verkligen på det inför säsongen. De sa att det var länge sedan de haft en så pass bra trupp, säger Sören Cratz som brukar åka upp ett par gånger per säsong till Stora Valla.
Men i år har pandemin stoppat honom.
I Sörens Cratz lag fanns det en sammansvetsad gemenskap som kom naturligt från att 18 av 22 spelare i truppen var från orten med den tunga järnindustrin.
– Degerfors är likhetstecken med fotboll. Fotbollen berör verkligen folk där.
En bruksanda Sören Cratz fostrats med i Finspång under uppväxten.
– Vi bodde vid Trådslingan (ett i dag rivet område med flerfamiljshus), inte långt därifrån bodde ingenjörsungarna. Det var västra mot östra sidan. Det var riktiga fajter, säger Sören Cratz och ler vid minnet av uppväxten.
Vad är bruksandan för dig?
– Jag fick lära mig att man brydde sig om varandra. Pappa var ett av tolv syskon. Farfar tog honom i näven och sa; "Att nu ska du jobba på metallen", när han var tolv år. Där jobbade han tills han gick i pension. Den andan smittade av sig på barnen, berättar han.
En fostrande närhet. Men det fanns även baksidor med det inåtvända förhållningssättet mot omvärlden. Sören Cratz har tillbringat 20 av sina 40 aktiva år som tränare runt om i Sverige, allt från Stockholm till Trelleborg.
– När jag skulle flytta så blev det; Varför det? Du har det väl bra här? Så för mig kan bruksandan vara lite i vägen för utveckling. Det blir lite krav på att du ska vara här, säger Sören.
Den långa segersviten med IFK Norrköping i allsvenskan, internationellt spel. Tränaruppdrag i Norge och Finland. Varje höst kommer tackkort fortfarande för SM-guldet med Hammarby 2001. Sören Cratz har upplevt de mesta och fostrat mycket talang.
Nu är Sören en av de friska veteraner som går "antikrundan" med start från Grosvad varje tisdag. Allt från pensionerade direktörer till verkstadsarbetare. Runt 60 deltagare kom för motionen före pandemin.
– Men när jag går med alla gubbar på tisdagar hör man mycket. "Va fasen ska de göra det för? Det kostar bara pengar". Den här skatebanan till exempel, du skulle hört vad de gnällde innan. Men titta nu, det är tjockt med ungar. Jättepopulärt. Det är tur att de inte lyssnar på oss äldre, när vi vill vara visionärer.
– För mig är bruksanda tung industri, men det finns inte kvar. Jag tror inte någon av de som bor här i Finspång känner av någon bruksanda. Det är tur att samhället utvecklar sig.
Sören Cratz tränar gärna på morgnarna innan skolorna startar för att undvika trängsel på gymet under pandemitiderna.
Sören Cratz tror inte att bruksanda lär ta Torstorp eller Finspångsidrotten till eliten. Däremot visioner, engagemang och en grupp individer som helhjärtat orkar ha drivet.
2015 var Sören Cratz själv nära att få betala dyrt för sitt eget engagemang. Han fick en svår hjärtinfarkt.
– När de ställde ned båren för att lyfta upp mig på operationsbordet stannade hjärtat, men jag var på rätt ställe då. Jag hade en lindrigare, ett par år senare. Men då kunde jag följa, när de rensade upp i hjärtat. Efteråt gick jag på hjärtskola och märkte att man kunde träna hårt, säger han.
Han talar varmt om tiden då han tränade IFK:s juniorer. Kristoffer Olsson, Mujo Tankovic, Christoffer Nyman, Alexander Fransson. Ambitiösa spelare på väg uppåt, som inte brottades med framtids- eller kontraktsfrågor.
– Jag själv blir avundsjuk på tränare som kan sitta och prata om vad som helst före match. Jag var inte kontaktbar. Du måste vara som Janne Andersson eller Jens Gustafsson, för att inte få en hjärtattack. Jag lever så intensivt med varje engagemang, säger han.
Även när det gick som bäst fanns det stunder tränaren inte riktigt tyglade sin inre motor.
– På Mosebacke under guldfesten med Hammarby åkte jag hem och såg andra halvlek Milan mot Inter. Så jäkla korkat. Efter karriären är jag lite förbannad på mig själv att jag inte var med i nuet och hade roligare. Jag njöt inte av stunden, nu är det för sent, avslutar han sakligt.