I dag finns bara järnvägssträckan Finspång–Kimstad kvar. Den beskrivs av Trafikverket som "enkelspårig med låg banstandard, ej elektrifierad, med manuell trafikledning och endast godstrafik."
Finspång kommer aldrig att beskrivas som någon stor järnvägsknut, men det finns en spännande historia, som intresserar många. Det visade sig när Risinge Hembygdsförening bjöd in till en föreläsnings- och berättarkväll. Blå Planeten på Curt Nicolin Gymnasiet var fylld till bristningsgränsen. Att ämnet blev aktuellt just nu beror bland annat på att det pågår en del förbättringsarbeten av det gamla industrispåret.
– Grusbilarna går i en strid ström, man byter slipers och räls på vissa delar, berättade kvällens föredragshållare Torsten Strand.
Finspång har i första hand en person att tacka för den utveckling som skulle börja på 1870-talet. 1848 hade den 22-årige Chalmeristen Carl Ekman kommit som förvaltare av Finspångs bruk. Åtta år senare var han ensamägare av bruket. Han blev en stor industriman och politiker.
– Han var även tillfrågad att bli statsminister, berättade Torsten Strand.
När västra stambanan öppnades 1862 insåg Carl Ekman att Finspångsverken och andra bruk vid sidan av stambanan skulle drabbas hårt. En förbindelse till stambanan var nödvändig och 1974 kunde linjen Finspång–Pålsboda invigas. På plats var bland annat kung Oscar II. En glädjens dag, men för Carl Ekman ändå en besvikelse. Han hade hunnit få alla ordnar och utmärkelser man kunde tänka sig och räknade kallt med att bli adlad i samband med invigningen. Men någon von Ekman blev det aldrig. Han hade kommit på kant med kungen och det straffade sig nu.
Men detta hindrade inte Ekman att fortsätta utvecklingen av järnvägsnätet. 1874 var östra stambanan (numera södra) färdigbyggd och Carl Ekman drev på för en utbyggnad fram till stambanan. Transporterna hade hittills gått via sjöarna Dover och Glan, vilket inte var det effektivaste.
1 oktober 1885 öppnades linjen Finspång–Norsholm. Att det blev Norsholm berodde på att man även ville nå Göta kanal och den smalspåriga järnvägen till Västervik.
1901 blev linjen Pålsboda–Örebro klar och 1906 sträckan Kimstad–Örebro, trots att stambanan fanns där. Man ville ha en direktförbindelse.
Nu kunde man alltså åka från Örebro till Norrköping och vidare till Västervik. Finspångsborna kunde ta tåget till Norrköping vidare till Stockholm eller Göteborg och vidare ut i världen. Men det tog tid, hastigheten var sällan högre än cirka 40 km/tim. När rälsbussarna kom 1939 ökade hastigheten till 75 km/tim och det tog "bara" två timmar och 50 minuter från Norrköping till Örebro.
1920 gick det åtta passagerartåg per dag till Norrköping och fyra per dag mellan Norrköping och Örebro.
Mängder med stationshus byggdes också. Ljusfallshammar, Prästköp, Borggård, Sonstorp, Hällestad, Doverstorp är alla platser där tågen en gång stannat.
Men allt har ett slut. 1962 upphörde persontrafiken Finspång–Hjortkvarn, liksom all trafik till Örebro. 1963 hade all trafik mellan Norrköping och Kimstad upphört, 1964 upphörde all trafik mellan Kimstad och Norsholm och 1988 godstrafiken Finspång–Hjortkvarn.
Kvar finns bara godstrafiken Finspång-Kimstad, som idag används av Gränges och Sapa. En till två turer per dag i vardera riktningen.
Carl Ekman dog 1903 och från sin himmel kunde han se sitt verk leva vidare i drygt ett halvt sekel.