Barnteater om marsvin
Herr Muffin har haft ett bra liv. Han har bott i sitt blåa marsvinhus med den röda postlådan där han ofta ha fått ett brev av sju-årige Martin, som älskar honom varmt.Men herr Muffin har fått ont i magen. Och veterinären bara skakar på huvudet...
Lasse Åkerlund i pjäsen "Adjö herr Muffin" om hur det känns när man är sju år och ens älskade marsvin dör. Publiken svek, men stämningen var fin ändå. Foto: Gunnar Johansson
Foto:
Aldrig på en söndag
På Folkets hus, där pjäsen spelades, är lördagen en väl inarbetad dag för barnteater. När det nu blev på en söndag i stället, så svek publiken. Det anser teaterföreningens ordförande Solveig Andersson vara den troliga förklaringen, till att det bara kom fem barn och litet fler vuxna för att titta på pjäsen.
Pojken Martin finns med på scenen i två upplagor, som docka och spelad av Lasse. Samma sak är det med marsvinet herr Muffin. Det är roligt många gånger, barnen skrattar när Lasse kliar sig på marsvinsvis och när han sätter upp näsan i luften och sniffar.
Döden är ju det stora, stora mysteriet, som inte minst barn frågar om och funderar över.
Martin funderar också. På herr Muffins död och sin egen. Han kommer fram till att han tror att döden antingen bara är svart och man får sova. Då är det inget att vara rädd för. Eller så får man träffa dem man tycker om på en fantastisk plats, och då är det ett ställe att längta till.
Rolig, utan att bli flabbig, vemodig utan att bli tung, tänkvärd, gripande och med ett ljust och fint slut. Den här pjäsen vänder sig till en publik från sex år och uppåt. Jag lovar att även vi som mer än väl faller in i kategorin "uppåt" har behållning av mötet med Martin och hans älskade herr Muffin.
Så jobbar vi med nyheter