– Det är bara de sista förhandlingarna med banken som återstår, säger Kristin när tidningen träffar henne och pappa Johan på kontoret i ladugården med utsikt över gårdens kor.
Det är en relativt lång process bakom generationsskiftet. Före 2003 fanns inte bondelivet i Kristins tankar.
– Det var självklart att jag inte skulle bli bonde. Jag läste samhällskunskap på gymnasiet och började sedan läsa matematik på universitetet. Hade jag inte blivit lantbrukare hade jag nog suttit instängd på något universitet och forskat, säger hon.
Hennes farbrors höftledsoperation fick henne att ändra sig.
– Han frågade om jag kunde jobba åt honom på hans gård i ett halvår, och det kunde jag väl stå ut med tänkte jag.
– Jag kom på att det här var ju rätt roligt. Jag läste lite djurskötarkurser och ekonomi samtidigt som jag jobbade. Jag har alltid tyckt att det är roligt att läsa.
Hon blev kvar till 2007 då hon började vid Alnarp, där hon läste till 2009.
– 2010 började vi bygga en ny ladugård och köpte till en gård. Då var vi på det klara med att jag skulle ta över, säger Kristin.
Johan Yderfors som då började närma sig pension tyckte också "att det räckte nog nu". Idag är han 67.
– Hade vi inte haft den enorma dippen på världsmarknaden hade vi nog varit klara för ett år sedan, säger Kristin.
Successivt har hon tagit över alltmer av ansvaret för gården. Men helt vill inte Johan släppa lantbruket. Han är ofta med i det dagliga arbetet och tycker om att hålla koll på saker och ting.
– Men det är också rätt skönt att kunna tända i pannan och lägga sig på sängen och läsa, eller ta en tur med bilen en dag eller två, säger han.
Processen fram till övertagandet innehåller både juridik och ekonomi och inte minst den mentala biten. Att Kristin har två bröder kräver sin lösning.
– Jag har köpt gården på så gott som marknadsmässiga grunder, säger hon.
Mycket av arbetet har handlat om att få företaget stabilt, så att det finns något att bygga på. Den förbättrade konjunkturen för mjölkproduktion har underlättat. Det gäller att presentera ett säljbart "case", som Kristin uttrycker det.
– Nu har vi det och har en stabilitet som gör oss intressanta för bankvärlden, säger de två.
Några veckor eller månader in på det nya året tror de att det ska vara klart. Sedan står Kristin Yderfors som ensam ägare.
För föräldrarna är det givetvis roligt att dottern tar över och att gården stannar inom familjen i en fjärde generation. En undersökning Landshypotek Bank gjort vill hälften av Sveriges lantbrukare att barnen ska ta över.
– Det är jättebra att det går att lösa på det viset, säger Johan, som en gång tog över efter sina föräldrar.
– Det var min farfar Alex Andersson som köpte gården 1943. Han var byggmästare i Finspång och brukade inte gården själv, utan den var utarrenderad till 1949 när mina föräldrar Åke och Karin Yderfors tog över.
1980 var det Johan Yderfors och Monica Werings tur. 1 april nästa år är det 38 år sedan.
När farfar Alex köpte gården omfattade den cirka 45 hektar och det fanns 40 mjölkkor, och med ungdjur totalt 100. Kristins Skärvinge omfattar 175 hektar och totalt 300 djur.
Men varför blev det då lantbruk till sist för Kristin Yderfors?
– För mig handlar det mycket om frihet, att inte någon annan styr mina dagar. Ingen dag är den andra lik. Sedan älskar jag det teoretiska, att grotta ner mig på molekylnivå när det till exempel gäller det vi odlar eller alla parametrar kring korna.