Hösten har anlänt. Min sommar ramades in av två boksläpp.
I juni släppte jag romanen ”Min mamma var den vackraste i hela Jugoslavien” på Argasso förlag, om 16-åriga Anja som växer upp med en förälder som drabbats hårt av krig.
I augusti släpptes ”Noveller” på Ja-förlaget, där jag är en av elva författare som deltar med en novell. Min heter ”I alla tider på alla platser” där vi får följa generationer av kvinnor från 1600-talets slavkoloni i Afrika, där män som Louis De Geer vistas, till en nutida svensk ort som skulle kunna heta Finspång.
Livet för de kvinnor jag skildrar i båda böckerna är komplexa, som liv ju är, men ett gemensamt tema är att hantera att som flicka och kvinna ses som objekt. Från början var det inte det jag i första hand skrev om, men när jag läser det jag skrivit ser jag temat tydligt.
Reaktionerna från läsare har börjat droppa in. Från kvinnor. Som läst. Som berörts. Som gråtit. Som känt igen sig.
Och jag har fått läsa deras historier, berörts och ibland gråtit. Så många kvinnor som drabbats, upplevt, stått ut …med övergrepp av olika slag. De finns här i vårt land, i vår tid, både unga och äldre.
Trots att jag egentligen vet, blir jag chockad över hur vanligt det måste vara.
Häromdagen hade jag ett samtal med två unga herrar.
Rätt vad det var kom internationella kvinnodagen, 8 mars, på tal.
”Det är ju orättvist att det inte finns en mansdag” var ynglingarna överens om. Fast det finns det ju. Även om den inte fastslagits som internationell FN-dag så uppmärksammas internationella mansdagen 19 november i fler länder för varje år. Och det är ju bra.
Eftersom traditionella maskulinitetsnormer hämmar samhällsutvecklingen och det den 19 november lyfts fram positiva manliga förebilder som inte behöver vara machotraditionella, män som värnar om jämställdhet och tar avstånd från ett patriarkaliskt samhälle.
Våra Finspångshjältar i Locker room talk jobbar med den här frågan året runt och når ut till massor av ungdomar över hela Sverige. De säger att ”Vi vet hur mycket skitsnack man kan få höra i killarnas omklädningsrum. Snacket blir till skeva värderingar och följer med killarna ut i livet. Till slut drabbar det någon annan. Nu ska vi förändra det.”
Heja er som gör något aktivt för att förändra!
Mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, jämlikhet … Det är såklart aktuellt överallt. Just nu ser vi, hör och läser om allt som händer Afghanistan. Vi är nog många som känner obehaglig oro, speciellt för kvinnor och barn i landet.
Häromdagen hade jag sms-kontakt med en vän som befinner sig i Afghanistan med sina barn. De åkte dit under sommaren för att släkten där inte hade träffat yngsta sonen.
”Jag är inte orolig. Det är till en lugn provins vi ska” sa hon i juni innan de reste.
Sedan dess har allt det här hänt, som fyller våra nyhetssändningar varje dag.
I fredags morse skrev hon att hon var kvar, fast i Afghanistan och kunde inte ta sig till flygplatsen. Sedan dess har jag inte hört något.
Vad kan jag göra?