Att mista någon mitt i livet
Att mista en anhörig eller nära vän tillhör livets svåra. Än värre när det sker mitt i livet. Om det handlade söndagens gudstjänst i Hällestad kyrka.
Kristina Karlberg miste sin man Tommy på Midsommardagen 1999. I helgen var hon i Hällestad kyrka och pratade om det.Foto: Ann Björling
Foto:
Norrköpingstjejen Kristina Karlberg, nu boendes i Kalmar, miste sin man och livskamrat Tommy för sju år sedan. På Midsommardagen 1999 kände han sig hängig och stannade hemma. Kristina tog med sig barnen, 3 år och 4 månader gamla, och hälsade på mormor. När hon kom hem hittade hon maken död i sängen.
- Vi fick senare reda på att han hade fått akut hjärtmuskelinflammation. Livet blev ett kaos. På ett sätt önskade jag bara att jag hade brutit ihop totalt, för då hade det bara funnits en väg - och det var uppåt.
Nu stod hon - mitt i livet - ensam med två små barn. Mamma flyttade in för att få det praktiska att fungera.
- De första två dagarna låg jag bara och kräktes. Sorg gör fysiskt ont, säger hon.
Efter ett par månade började hon jobba, det var skönt att ha något praktiskt att hänga upp livet på. Än svårare var det med allt annat runt omkring. Från samhället mötte hon inget stöd, inte heller från stora delar av bekantskapskretsen.
- Det är svårt att prata med någon som mist en nära anhörig. Folk är rädda för att tala om sorgen.
Från polis, läkare och myndigheter möttes hon av nonchalans och okunnighet. Som för så många andra som varit i samma situation fanns ingen krisberedskap att tillgå.
- Läkaren som kom hem till oss efter att jag hittat Tommy satt mest i telefon, sedan talade han om för mig att Tommy var död. Men det visste jag ju redan, säger Kristina. Jag anmälde honom senare. Jag förstår inte att jag orkade, men det som höll mig uppe var alla brev och anmälningar jag skrev tiden efter. Fyra månader efter Tommys död fick jag till exempel ett brev från Riksförsäkringsverket där dom undrade om jag gift om mig. Jag svarade att om och när jag gifte om mig lovade jag att de skulle bli bjudna på bröllopet, berättar hon.
Lite galghumor finns det där, men det hon och alla andra saknar är någon att prata med, någon som kan informera och vara ett stöd. Det hittade hon i föreningen VIMIL - Vi som Mist någon Mitt i Livet.
- Jag läste ett upprop i en veckotidning från en kvinna som nyligen mist sin man i en trafikolycka. Vi var många som svarade och föreningen VIMIL startade.
Föreningen ser som sin främsta uppgift att informera och utöva påtryckningar i samhället och finns med sina stödgrupper runt om i landet. Man vill också fungera som en kunskapsbank för andra i samma situation. Tillsammans kan man förhoppningsvis förändra. För mer information om VIMIL gå in på www.vimil.se
Så jobbar vi med nyheter