Efter gymnasiet lämnade hon Finspång och flyttade till Lund. Hon träffade en man, gifte sig och de lämnade sedan Skåne för Småland.
– Vi köpte in oss i en mattfabrik utanför Emmaboda. Det var på den tiden när det blev inne ordentligt med heltäckningsmattor så det var roligt, berättar Gunilla Jepson och skrattar.
Äktenskapet sprack dock och i mitten på 70-talet flyttade hon tillbaka till Finspång som ensamstående med sina två barn, tre och ett år gamla. Sitt första jobb i Finspång fick hon efter att på arbetsintervjun sagt att hon inte skulle gå därifrån om hon inte fått en anställning. En envishet som präglat hennes drivkraft.
– Nattvandringen i Finspång och Föräldraföreningen mot narkotika startade jag upp själv. På den tiden kunde man inte söka så många bidrag utan man fick samla ihop själv. Lokalen vi var i fick jag låna om jag städade trapphuset, säger Gunilla.
Hennes egna barn tillbringade många helgkvällar i samlingslokalen med näsan i böcker, det var inte för att de var ute på stan som Gunilla tyckte att nattvandringen var viktig.
– Jag visste ju exakt var jag hade mina men jag gillade att kunna finnas där även för andra. Att hitta någon som var alldeles för berusad, hälla i dem starkt kaffe och sedan skjutsa hem dem. Men jag ringde aldrig hem till föräldrarna, jag stod på ungdomarnas sida.
Parallellt med nattvandringen var Gunilla med och anordnade Folkets hus drogfria discon under många år. Idag viger hon kanske inte varje helgnatt åt andra, men däremot varje onsdagskväll.
– Jag har inte så mycket, men jag har så att jag klarar mig och jag har så att jag kan hjälpa andra. De som flyr krig har lämnat allt och har ingenting kvar och där kan vi hjälpa.
2015, när många flyktingar tog sig till Sverige och Finspång, startade därför Gunilla upp språkcaféet som varje vecka hålls på biblioteket. Då var de ungefär 15 frivilliga men idag är det, utöver bibliotekets personal, oftast bara Gunilla.
– Språket är bland det viktigaste man har men det är också mycket mer än en lektion. Vi får höra varandras levnadshistorier och många av dem har blivit mina vänner. Jag vill inte ha betalt för det jag gör utan att få hjälpa till och att få känna mig sådär nöjd och lycklig när jag ser att de lär sig - det räcker gott och väl.