GO'MORRON!
För somliga människor, män som kvinnor, verkar det ogörligt att gå ner i vikt. Hur gärna de än vill så sitter kilona kvar. För mig är det raka motsatsen. Jag har inga överflödskilon att ta på och behöver behålla varenda hekto. Senaste tiden har jag tappat ungefär ett halvt kilo i veckan och det är ju rakt på tok.
Håller jag på att försvinna?
Jag äter som en häst, ett föl åtminstone, har bra aptit tycket jag själv och promenerar 30-60 minuter varje dag för att undvika åldersdiabetes, där jag legat nära gränsen
Jag har alltid varit smärt, mager, slank eller tunn. "Du är mager som en stör", eller "du kan gömma dig bakom en flaggstång", är kommentarer jag fått svälja. Som mest vägde jag 66 kilo under värnplikten sim signalist på P18 i Visby i mitten på 1960-talet. Sedan har jag pendlat mellan 62-64 kg.
Nu visar nålen på vågen klart under 60-strecket, vilket är ett streck i räkningen Ändå tycker jag att jag mår bra. Men det är knappt jag längre vågar kliva upp på vågen. Jag vill absolut inte rasa ner under 55 kg, jag vill upp på matchvikten 63 kg.
I klädväg är jag nu närmare storleken S (small) än M (medium), som jag haft de senaste årtiondena
Om jag omsätter min vikt i äldre brottningstermer, så har jag kunnat väga in i viktklasser som flugvikt, bantamvikt, lättvikt och fjädervikt, som innebar de fyra lättaste klasserna i seniorbrottning, där flugvikt betydde 52 kg.
När jag ojade mig över viktminskningen för en 86-årig kvinna i släkten förklarade hon: "Det beror på värmen och att du troligen dricker för lite."
Kan det vara så enkelt? Jag medger att jag har svårt att dricka när jag inte är törstig, men här ska börja drickas som aldrig förr. Och den olidliga hettan börjar visst vara på tillbakagång. Nu siktar jag uppåt med vikten. Det känns som viktigt. Jag vill inte längre kunna gömma mig bakom en flaggstång.
Igelfors IF:s starke man Göran "Putte" Johansson avled i juni. Sedan dess har jag varit ledsen och tänkt mycket på Göran och vad han uträttat och betytt för orten och föreningen i mer än fem decennier. Under mina år som reporter i Finspång har jag träffat väldigt många personer, kvinnor som män, som jag uppskattat och tyckt väldigt mycket om.Jag tänker inte rangordna den stora skaran, men Göran är definitivt en av dem på listan. Trevlig, social, engagerad och med både fingrar och händer med i det mesta som skett och gjorts i Igelfors. I slutet på augusti ska han hyllas med en minnesstund på Tomtavallen, där han tillbringat nästan hela sin fritid. Det är han väl värd. Jag saknar dig, Göran. Och jag är övertygad om att det gör även hela bygden och Östergötlands Fotbollsförbund.
Det börjar bli trångt att promenera i spåret längs Gron. Fotgängare, joggare och löpare får samsas med cyklister. Även en och annan mopedist kommer farande och när mötena sker på den smalaste biten vid Gron är det inte en trevlig upplevelse.
Frågan är om cyklister och mopeder hör hemma i motionsslingan. Vi är många seniorer som går slingan och känner lite oro. Vi hör sämre och är inte raska, som vi en gång varit. Kanske skulle kommunen sätta p för moped- och cykelåkning, innan en olycka sker?
Förra ortskluringen landade i Mantorp. Rätt svarade följande: Ruth Snabb, Margot Persson, Margaretha Nilsson, Sonja Cederlöf, Gun Burman, Rolle Cratz, Kerstin Palmqvist, bröderna Ståhl, Gunilla Nordin, Gun Andersson, Bill Persson, Birgitta Nilsson, Michael Johansson, Per Dahlqvist, Rose-Marie Karlsson, Edit Andersson och Göran och Karin Wickman, Lotorp, Anne-Marie Karlsson, Sonstorp, Frukostbordsgruppen på Hällestadgården, Sim Randmäe och Lars Jern/Johanna Hjalmarsson, Hällestad, Yvette och Ronny Ripskog, Katterum, Berth-Arne och Hilli Maxe, Borggård, Barbro Janson, Göran Bergljung, Rosemarie Carlsson, Christina Hertz, Lennart Pehrsson, Christina Spännar, Torsten Heimstrand, Norrköping, Nisse Sjödin, Åby, Jan-Olof Ek, Kolmården, Gun-Britt Holmgren, Linköping, och Lena Hammarlund, Sturefors.
Månadens ordskluring har gjorts av Ulf Folkesson och lyder: El + kry.
Svar till 070 413 14 62 eller ett sms.