I onsdagens avsnitt av Bonde söker fru besökte Linda Lindorf bönderna på nytt, månader efter att de gjort sina slutgiltiga val. Programledaren stövlar in på bonden Alma Håkanssons gård i Mellerud och frågar henne om hon fortfarande är lika kär i Anton.
– Nej, svarade mjölkbonden och fortsatte efter en ödesmättad paus:
– Jag är nog ännu mera kär nu.
Därmed kan även Finspångssonen Anton Blomberg ta bladet från munnen.
– Man har ju levt lite i en bubbla de senaste månaderna eftersom det här har varit hemligt, så nu ska vi försöka umgås lite mer och även träffa varandras vänner. Det är nästa steg, säger den nykära Anton.
Paret har träffat varandras familjer, men inte mer än så. Hemlighetsmakeriet har hängt över dem.
– Börjar man berätta för någon där och någon här går det ju snart ut till alla.
När vi ringer upp Anton ska han snart bege sig till Mellerud för att fira en tidig jul med Alma. I mellandagarna är det hon som beger sig till den östgötska slätten, men inte för första gången. Anton har förut visat henne runt där han bor, så gott de har kunnat.
– Det har funkat bra hittills mellan oss men det är nu det börjar på riktigt. Det är ganska skönt faktiskt att kunna umgås på riktigt och se om det fortsätter på samma bana som det har gjort hittills, säger Anton.
Något han inte är orolig för.
Vad har familj och vänner sagt efter att de sett säsongen?
– Alla är jätteglada för min skull och har gratulerat mig. Många säger att vi verkar passa bra ihop och det kan jag hålla med om.
När går flyttlasset till bondgården?
– Det kommer inte bli den närmaste tiden. Det är ju ett jättesteg att flytta från jobb, familj och vänner, då ska man vara säker på att allting funkar.
Anton och Alma är blott 24 respektive 25 år – det finns ingen anledning att skynda på någonting.
– Men i sommar ska jag ta lite tid och umgås med henne också, säger han och har inget problem att se sig själv som mjölkbonde i Mellerud.
Om du hade berättat för Anton i maj att det skulle sluta såhär, vad hade han sagt?
– Ja, vad hade han sagt? "Kul, och bra att du vågade." Det var ju ändå en osäkerhet innan jag gav mig in på det där, man visste ju inte vad som skulle hända, svarar Anton och avslutar:
– Det är bäst jag tackar min syster, för det var hennes idé att jag skulle skriva brevet från första början.