Anna Larssons farhågor om att hon hade cancer togs inte på allvar. Först när hon låg på operationsbordet för att ta bort ofarliga muskelknutor upptäcktes tumörer i buken.
Mycket har hänt sedan Anna Larsson växte upp på Mellangrindsvägen i Finspång. Ingen anade att hon, som avskydde svenska på Nyhemsskolan och Bergska gymnasiet, en dag skulle försörja sig som författare.
Då jobbade hon extra i kaféet på Viberga, dansade balett i Finspångsrevyn och spelade basket i Fibas.
– Jag brukar vara i Finspång varje sommar och hälsa på släkten, säger hon.
I dag är hon högaktuell som deckarförfattaren Anna Karolina. Nyligen släpptes "Mullvaden", del fyra om polisen Amanda Paller. Samtidigt har de tidigare delarna nylanserats.
Utifrån kan det se ut som att hon är mer produktiv än någonsin, men de senaste åren har präglats av en personlig kamp. Svåra smärtor och besvär har stundtals låst henne hemma.
Hon tjatade till sig en operation. Då upptäcktes äggstockscancer som var spridd i buken.
– Veckorna som följde trodde jag att jag skulle dö, säger hon när vi ses i ett videosamtal.
Huvudet pryds av en leopardfläckig mössa.
Anna Larsson hade haft problem med tarmarna i ungefär ett år när hon sökte vård. Det avfärdades som IBS, en symptomdiagnos som ställs när vården inte hittat någon kroppslig sjukdom.
Några månader senare började hon att få urinträngningar och ont i buken.
– Då började jag känna att jag måste ta tag i det här igen.
Hon ville träffa en gynekolog, hänvisades till vårdcentralen och fick träffa en hyrläkare.
– Det är sån personalbrist i gynvården, det gick ju inte att hitta en gynekolog här nere i Skåne. Till slut tjatade jag till mig en avbokningstid, annars skulle jag få vänta i månader.
Då upptäcktes två stora myom, muskelknutor vid livmodern.
– Det här var inget farligt men de kan orsaka besvär – som att man blöder mycket eller att de trycker på urinblåsan "och det kan vara därför du är dålig i magen" sade de.
– Jag vaggades in i villfarelsen att allting berodde på myomen.
Kvinnokliniken gav samma besked.
– Sedan åkte jag till akuten hur många gånger som helst, för jag blödde så dant också.
Äggstockscancer ger ofta diffusa symptom i början. "Det är verkligen någonting som läkare borde uppmärksamma mer när kvinnor över 40 söker vård och känner att någonting är fel", säger Anna Larsson. Det är en annan kvinna på bilden.
Det skulle dröja 1,5 år från det första läkarbesöket till att cancern upptäcktes.
– Jag kunde inte lämna huset vissa dagar för att jag blödde så mycket. Hela livet pausas när man har de här besvären hela tiden. Och så hade jag hela tiden någonstans i bakhuvudet att det är någonting som är fel. Man känner ju sin egen kropp.
– Jag kände att det var ohållbart, jag kan inte ha det så här.
Hon rusade ofta upp ur sängen på grund av diarré, fick svettningar, sår i näsan och hostade hårt slem.
Anna Larsson ville ha tillbaka sitt liv och försökte att få en operation. För att vinna tid sökte hon sig till andra vårdaktörer. Varje gång började processen om från början med samma undersökning – och nya väntetider.
Till slut hamnade hon på ett privat sjukhus i en annan region.
– Jag pratade med kirurgen precis innan operationen och vi gick igenom att äggledarna och livmodern skulle tas bort och äggstockarna skulle vara kvar, annars kommer man i klimakteriet, och det är ovanligt att man upptäcker någonting annat vid operationen.
Men när hon öppnades såg läkarteamet metastaserna.
– Då visste de inte vad det rörde sig om för cancer. De var tvungna att sy ihop mig igen utan att ta bort allt. De hade ju inte räknat med det här. De hade inte resurser för att göra den operation som krävdes.
Under operationen, som hon tjatat sig till, upptäcktes cancern. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.
I väntan på provsvar blev det tyst.
– Som patient ville jag prata med någon direkt. Vad händer? Jag fick inga svar.
Efter drygt två veckor var analyserna klara och hon skickades till en ny gynekologisk mottagning.
– De här veckorna ... Metastaser och spridd cancer, då trodde jag bara att jag skulle dö.
En vecka senare låg hon på operationsbordet igen. Alla synliga metastaser togs bort.
Hårsvallet klipptes av inför cellgiftsbehandlingen.
Nu berättade hon och sambon om cancern för barnen. De hade väntat för att kunna säga att allt skulle gå bra.
– Jag tycker ändå att de har varit lugna med det beskedet. De har sett att jag har levt hyfsat som vanligt, även om jag är tröttare och inte följer med på alla sociala grejer. Jag kan inte åka bort någonstans, för jag har ju sjukhusbesök inbokade hela tiden.
Nyligen tog hon sin sjätte och sista dos med cellgifter. Förhoppningsvis.
För allt är inte slut där. I somras fick hon veta att en avvikelse i lungan hade upptäckts i april.
– Röntgenläkaren såg en vätska i ena lungan som han eller hon bedömde inte var någonting. Det kunde bero på en infektion eller något, så det fick inte onkologen reda på. Sedan gjorde jag en ny röntgen i mitten av sommaren, då hade den här växt lite.
"Egentligen skulle jag ha varit färdigbehandlad nu, men nu ska jag tydligen börja om med en ny operation".
En ny utredning startades.
– Det här är så sinnessjukt. De har alltså upptäckt det här i april och nu ska jag opereras igen och ta bort en del av lungan. De tror inte att det är en metastas, men de är inte hundra, så de vill ta bort den. Det har gått fem månader. Egentligen skulle jag ha varit färdigbehandlad nu, men nu ska jag tydligen börja om.
– Det känns som att det aldrig tar slut.
Hon undrar hur läget hade sett ut om hennes oro för cancer hade tagits på allvar från början.
– Äggstockscancer är känt för att det ger väldigt diffusa problem. Det är verkligen någonting som läkare borde uppmärksamma mer när kvinnor över 40 söker vård och känner att någonting är fel.
– Det hade kanske räckt att ta ett blodprov för att kolla markörer och göra en röntgen.
Med blodprov och ultraljud kan läkaren få en indikation på om cellförändringen är godartad eller inte. Bilden är en genrebild.
Oron är konstant.
– Jag går på cellgifter och mår dåligt av det. Jag kan inte jobba längre. Jag hade skrivit klart ett råmanus till "Mullvaden" precis innan jag fick cancerbeskedet, så jag har suttit och redigerat vissa veckor när jag har haft orken. Då har det varit ganska skönt att skingra tankarna med det, men det har varit en kamp.
Med hjälp av en flexibel redaktör är boken ute.
– Jag har aldrig jobbat så lite med ett manus, ofta brukar man läsa och redigera det hur många varv som helst, det har blivit mycket mindre nu, jag hoppas att det inte ska vara några logiska luckor.
– Det finns inget val, jag måste ta alla behandlingar och gå vidare.
Anna Larsson, mer känd som Anna Karolina, gestaltar själv Amanda Paller på de nya omslagen.
"Mullvaden" är den första boken om polisen Amanda Paller på sex år. Den här gången infiltrerar hon en av Sveriges största tillverkare av metamfetamin ihop med en kollega som avskyr henne, på grund av relationen med tungt kriminella Adnan.
– Det är många som har hört av sig till mig under de här åren och frågat om det blir något mer och hur det går för Amanda och Adnan.
På omslaget gestaltar hon Amanda.
– Det var bra att vi hann fota det innan jag tappade håret, konstaterar Anna Larsson.