De heter inte Anna och Nisse, men det är vad de heter i denna text. Anonymiteten i Anonyma Alkoholister, AA, är en av de viktigaste grundstenarna.
– AA grundades i Amerika på 30-talet och bygger på 12 steg och 12 traditioner. Att man följer dessa riktlinjer, och inte förändrar något, är viktigt. Programmet fungerar och då ska man inte ändra på det. Anonymiteten är en jätteviktig tradition och vi får inte gå ut med vilka vi är, även om vi som privatpersoner är öppna med att vi är med i AA, säger Anna.
Hon har varit nykter i 26 år och drog, tillsammans med Nisse, igång Auroragruppen sommaren 1991. Till och från var det bara de två i början, ibland med medlemmar från Katrineholm som stärkte upp. Som mest har Auroragruppen haft 24 medlemmar. I dag består kärnan av ungefär 14 personer.
– Man behöver inte vara nykter, men man ska ha en önskan om att bli nykter. Varje vecka har vi möten, dels möten för de som är alkoholister, men även öppna som vem som helst kan besöka. Regelbundenheten att gå på möten är livsviktigt, säger Nisse.
– Alkoholism är en dödlig sjukdom. Och det finns många som genom åren gått hädan. Både i sjukdomen i sig och i olyckor som hör till. Vi brukar säga att det första glaset inte är längre bort än bordet så jag går på ett eller två möten varje vecka för att fortsätta överleva, säger Anna.
Ansvaret att leda ett möte roterar. Varje gång väljs ett nytt steg eller ämne som deltagarna ska dela sina erfarenheter kring. Vid slutet av varje möte ber de sinnesrobönen, en bön till gud.
– Det är en tröskel för många att vi pratar om gud. Men det är inte en religiös gud utan en "högre makt". För mig är det något som finns inuti mig och "gud" blir bara ett ord, säger Anna.
– Vi går alla hit med samma mål, för att stötta och försöka föra budskapet vidare, säger Nisse.
Stämmer det att man alltid säger "Hej, jag heter Ida och jag är alkoholist"?
– Ja, det gör det. En del nya kan reagera och säga, "men det vet du väl redan om?". Men det handlar om att alkoholism är ett självbedrägeri och att påminna sig om varför man är här. Vissa möten går man rundan flera gånger och då säger man så varje gång. Men det sätter sig. En gång, när jag studerade och skulle presentera mig så höll hela meningen på att komma med av bara farten. Det är nästan som att det blir ett efternamn, säger Anna och skrattar.