36 år på drömjobbet

Lars-Göte Wiklund är född och uppväxt på Sjövik och redan som liten knatte visste han vad han skulle bli när han blev stor.
- Min bror var deltidsbrandman och jag brukade titta på deras övningar. En kompis och jag hade en liten skrinda som vi körde runt med och lekte att vi släckte. När det var utryckning åkte jag efter brandbilen på cykel, senare på moped.

Aldrig ångrat
Nej, någon tvekan om yrkesvalet var det inte och han har inte ångrat sig en sekund.
- Jag kunde aldrig haft ett bättre jobb. Jag har kunnat ställa upp och hjälpa till när det varit problem och gemenskapen på jobbet är stark. Vi jobbar tillsammans kvällar, nätter, helger. Man lär känna varandra. Pensionerade brandmän tittar in på station ibland och de är välkomna. Det tror jag att jag också kommer att vara.

Många städer
Det hindrar naturligtvis inte att jobbet har sina påfrestningar. En brandman möter tragedier i sitt jobb. Sådant kommer ingen undan.
- Jag minns med fasa branden i Igelfors för några år sedan där barn omkom.
En motvikt är att tänka på de bränder, olyckor och tillbud där människor överlevt tack vare räddningspersonal.
Ur-Finspångare må han vara, men han har inte arbetat här hela tiden. Utbildningen till brandingenjör gick han i Stockholm, därefter blev det praktik i Malmö. Han har arbetat i Ludvika, Norrköping, Eskilstuna och Gislaved. 1976 blev han brandchef i Finspång.
- När jag slutar har jag varit här 25 år och en månad.

Chef för andra gången
Efter fyra år som chef ville han bli brandförman i stället och det beviljades. Anledningen var att han och hustru Wanja, (de upptäckte varandra redan i realskolan) drev lantbruk på hennes fädernegård Näset, med postadress Ljusfallshammar.
- Jag var ledig på dagtid ibland då och det var tvunget för gården.
1992 var det dags att bli chef igen. Då hade titeln ändrats till räddningschef, och vartefter övergick arbetet till att bli mer administrativt än praktiskt. Budget, äska pengar och spara pengar tog allt mer tid. Han tar själv upp den omstridda frågan om Hällestaddeltidsbrandkår, som kan illustrera vad mellanchefsrollen kan medföra för svårigheter.

Tydliggöra
- Å ena sidan har man sin egen personal som man känner samhörighet med. Å andra sidan har man träffar med mellanchefer inom andra områden och vet hur de har det. Jag kan inte se våra problem isolerat. Om vi till varje pris ska ha mer pengar går det ut över annan verksamhet. De som jobbar tycker att just deras verksamhet är viktig och förundras över att deras chef föreslår nedskärningar.
- Det är svårt att tydliggöra detta många gånger.

Lantbruk
På måndag är det dags för avslutning i vagnhallen. Exakt vad som händer vet han inte. Det är personalen som styr med det. Tradition är att pensionärer åker ett varv på Finspång med den gamla brandbilen. Kanske blir det så nu med.
Vad han ska göra sedan vet han däremot. Jordbruket finns fortfarande i familjens ägo, numera drivs det ihop med den 34-årige sonen. Han har en dotter också, bosatt i Norrköping.
Förutom jordbruket så har sonen skogsbruk. Dessutom är Lasse Wiklund en riktig föreningsmänniska: Föreningen Kultur i Grytgöl, vägsamfälligheten, fiskevårdsförbundet, Vuxenskolan. Ibland flera poster i samma styrelse.
Han är också sekreterare i centeravdelningen i Hällestad. Men några politiska uppdrag blir det inte.
- Definitivt inte, säger han bestämt.
Man tror honom, tveklöst. Men när vi pratar om Grytgölsrevyn och han säger att han varit med så länge att han nog ska sluta, låter han inte lika övertygande. Ett tips till övriga ensemblen: han går att övertala.

Cykel
Allra först som nybliven pensionär ska han dock ta sig en cykeltur. Det blir förmodligen om några veckor, och det är en rejäl tur, minst 150 mil. Bayern är målet och han räknar med tre veckor på cykeln.
-Det är en ny fas i livet som startar nu.

Information till våra läsare

36 år på drömjobbet