I en värld besatt av tvåsamhet och kärnfamilj finns det överflöd av halvtaskiga relationer. De riktigt dåliga må ta fokus men det är i de halvtaskigas fördömda land som många svenska/nordiska relationer rör sig. Lever på respirator och på något sätt duger. För att upprätthålla normen är viktigare än något annat. Hur hanterar människor detta? Genom att måla fasader som döljer verkligheten, i första hand för sig själva. Här gräver Ruben Östlund med sin psykologisk kokande kammarspel Turist . Den hamnar någonstans mellan Sam Mendes Revolutionary Road och Ingemar Bergman .
En vanlig svensk/norsk familj är på skidsemester. I filmens inledning står de framför de hisnande bergen och blir regisserade av en fotograf om hur de ska posera. Redan här finns det antydningar om sådant som undersöks djupare senare. Glättiga fasaden byggs på med bilder som platsar på sociala medier där allting beskrivs som underbart och bäst. Indikationer på småproblem dyker upp långsamt. Under andra dagen ska familjen äta lunch på en vacker terrass som vetter ut mot snötäckta berg. Helt plötsligt ser det ut som om en lavin ska överösa området. I den stunden överger maken sin familj för att själv undkomma fara. Lavinen visar sig dock inte alls nå restaurangen. Så Tomas kommer tillbaka och en obehaglig spänning ligger i luften. Idyllen är rasslad. När händelsen kommer på tal karaktäriseras samtalet av förnekelse och undanhållande av känslor. Men, att hålla inne incidenten visar sig bli progressivt svårare.
Bildspråket skiljer sig från Östlunds tidigare filmer. Precis som filmens innehåll finns här en polerad yta som är både vacker och tillrättalagd. Ett stycke ur Vivaldis "De fyra årstiderna" bryter av med jämna mellanrum för att på ett ovanligt sätt indikera att det handlar om drama.
Skådespelarna är denna gång inte amatörer. Johannes Bah Kuhnke och Lisa Loven Kongsli briljerar som blinda makar som påtvingats full syn. Kuhnke fullkomligt personifierar den ryggradslöse, självgode syndaren som ser sig själv som ett offer. Kongsli lika effektiv som den försmådda som vill trycka bort de svåra känslorna. Ibland lyckas hon, ibland inte.
Östlund har sagt att han med sin film ville "ta ett strypgrepp på den nordiska folksjälen". Vilket han har lyckats med. Jag utmanar verkligen par, och andra, att se "Turist" och se vad som händer i konversationen efteråt. Den ger upphov till intressanta diskussioner och trycker tittaren till att se på sig själv med kritiska ögon. Om tittaren vågar vara ärlig med sig själv vill säga.