Om jag ser en film sent på dagen finns risken att jag somnar. När ”Midsommar” var över och jag inte stängt igen ögonen en endaste gång var jag lite besviken. Del av mig hade verkligen gynnats av att slippa minst en timme av filmen. Ari Aster, som förra året debuterade med ”Hereditary”, återvänder med en film som utspelar sig i Sverige under midsommarhelgen. Filmen handlar vare sig om Sverige eller om midsommar. Vad den handlar om är lite oklart. Människan har en förmåga att hitta mening eller syfte i saker. På så sätt kan vissa hitta kopplingar till nationalism som skadlig kraft. Kanske handlar budskapet om exkluderingens mest extrema form. Aster själv har sagt att filmen handlar om separation, vilket gör hans egen film mer ointressant. Sista bilden däremot indikerar att han faktiskt försökt göra en film om destruktiv separation.
Dani och Christian har ett klassiskt förhållande där tjejen ligger på och engagerar sig medan killen inte riktigt är närvarande. Ingen av dem får ut så mycket av relationen men de vågar inte klippa banden. Det blir ännu svårare att göra när Dani är med om en ofattbar tragedi som gör att hon är i behov av stöd mer än någonsin. Christian som ska till Hälsingland med vänner bestämmer sig för att bjuda med henne. Eftersom Ari Aster regisserat vet vi att trubbel är på väg. De onda aningarna förstärks när gruppen anländer till midsommarfirandet som arrangeras av en sekt av vitklädda hippies. Till skillnad mot ”Hereditary” tar det längre tid för ”Midsommar” att spåra ur. Något som ger känsla av substans ett tag. Men liksom förra filmen är ”Midsommar” präglad av en lättja i manusarbete. Jag vet inte om Aster driver med skräckgenren eller om han på allvar menar att vi som publik ska utstå ena korkade beslutet efter det andra av rollfigurerna. Visst kan en ny miljö göra att människor vill vara anpassningsbara men Hårga visar egentligen aldrig någon positiv sida annat än vacker natur.
”Midsommar” är skickligt filmad. Fotografen/kinematografen Pawel Pogorzelski har ingenting att skämmas för. Han är innovativ på ett oväntat sätt. Ju längre in i filmen vi kommer desto mer galenskap haglar framför oss. Och desto grumligare blir ett eventuellt budskap. Eventuellt kan vissa gilla hur utflippat det ibland blir. Men filmen är skruvad på ett enerverande sätt. Galenskapen är inte meningsfull eller underhållande utan enbart frustrerande. Trots det är ”Midsommar” en hyllad film i vissa kretsar.