Svart, radikal, feminist, kommunist, intellektuell och i samarbete med Svarta pantrarna. Ur etablissemangets perspektiv var få personer mer provocerande än Angela Davis i 1960-talets segregerade USA. När hon blir anställd som professor på UCLA ryter Kaliforniens guvernör Ronald Reagan till och hon blir avskedad då hon erkänner medlemskap i det kommunistiska partiet.
Men den kontroversen är inget jämfört med vad som komma ska.
Den 7 augusti 1970 tar den 17-årige Jonathan Jackson under vapenhot bland annat en domare som gisslan i ett försök att frita några fångar i en domstol. Fyra personer dog. Vapnen som används är köpta av Angela Davis, som blir anklagad för mord, kidnappning och konspiration.
Hon går genast under jorden och blir jagad av FBI genom landet.
Angela Davis liv är onekligen spännande och den här historien innehåller massor av hakdroppande fakta. Som att när Angela Davis till slut häktas är den som betalar borgen en vit mjölkbonde från Kalifornien, djupt övertygad om vikten av yttrandefrihet. Eller att kampen för hennes frihet engagerade människor över hela världen.
Det är fascinerande nutidshistoria, mycket snyggt presenterad med hjälp av arkivmaterial, gamla och nya intervjuer och en del dramatiska iscensättningar.
Men samtidigt finns en stor blind fläck. Om man bygger en film så att det emotionella klimaxet kommer efter ett rättegångsdrama, känns det som grovt tjänstefel att publiken efteråt ändå inte vet vad som egentligen hände. Frågan om hur Angela Davis vapen kom att användas vid gisslandramat besvaras aldrig.
Det konstigaste blir nästan intervjuerna med Angela Davis själv. Uppenbarligen får hon inga brännande frågor av regissören Shola Lynch. Vilket gör detta till ett sevärt men rumphugget och idoliserande porträtt av en person och en situation som hade förtjänat ett annat, journalistiskt, perspektiv.